Aftonbladet – 1 juni 1860, sida 2

Beaupre, det är min, ööh framför allt fru de Luscourts mening, — hvilket är det vigtigaste — att ni har den allra största heder af er lärjunge. Vicomten, som återvunnit hela sin säkerhet, var alltför segervand att icke med kontenans veta bära ett nederlag. I öfvermorgon, min nådiga, sade han med lugn min, skola edra angenäma kommissioner blifva tträttade På det sorgfälligaste, emedan jag tänker resa i afton. Hvad återigen edra tacksägelser angår, uppriktiga eller ej, emottager jag dem dock med godt samvete, ty jag förtjenar dem, måbända, i högre -grad än ni tycks tro. : Förklara er mening, min oskyldige herre, den måste i sanning vara kostlig, svarade den gamla damen och njöt med långsamt välbehag en stor pris snus. ; Vicomten tycktes ett ögonblick öfverlägga. Ni, ädla qvinna, med så godt bjerta, så ljus blick, skall säkert förstå mig, ehuru något sent,, sade han med ypperligt spelad, kränkt sjelfkänsla. Lyckan att behaga fru de Luscourt kunde jag icke ernå — detta har jag längesedan insett; men i ock med detsamma Jag insåg detta, kunde jag icke fördraga den fanken att någon annan skulle våga nära en förhoppning, hvars dåraktighet jag sjelf djupt kände. Den verldserfarenhet min vän, er herr son vunnit genom umgänget med mig förvissar er om att han hädanefter skall intaga en klokt beskyddande ståndpunkt vis å vis sin sköna unga hustru, en ståndpunkt som skall imponera på de dumma, narraktiga tillbedjare, 1 hvilkas led jag måste bekänna mig för en tid sedan hafva stått. Se non e vero, e ben trovaton, sade markisinnan med ett spefullt smålöje; ni drar er mästerligt ur ett dåligt spel; och för att straxt