Aftonbladet – 31 maj 1860, sida 2

fäktmästare i Paris? frågade Maximin, smuttande ett glas vin. ; Vid denna fråga, önnu mera oväntad än de föregående, spratt vicomten liksom till, och dröjde ett par sekunder med svaret, Vid Jupiter! Så vill jag ha det; tänkte han, med vidgade näsborrar; värjan måste ban lära sig bruka som en karl. Kan han den ridderliga konsten, så riskerar jag icke att slumpas ihop med dessa silkesharar till förförare, som först göra sig inderrättade om mannens mod och vapenfärdighet, innan de våga kurtisera hans hustru, Den rauikala emancipation, på hvilken mar-; kisinnan. och vicomten byggde så stora förhoppningar båda, ehuru så himmelsvidt olika, gick således framåt med stora steg. da Fåfänga och sårad egenkärlek hade inkastat Maximin på den nya banan; men snart började Kan plocka de tjusande, berosande blommor, som böjde sig för hans fot, Såsmåningom intogs hans själ af-en stolt belåtenhet med den fullständiga förändring hans yttre menniska undergått. Han uppskattade till sitt fulla värde behaget af den lediga säkerhet en utsökt toilett och städiet af eleganta förebilder skänker; och han började finna att kroppens omsorgsfulla vårdande alls icke uteslöt själens. Trots sina gule glacehandskar och den nu ständigt besporrade hälen, gick Maximin hvarje söndag i messan, fastade samvetsgrannt om fredagen och läste sina morgonoch aftonböner; men vid sidan af de religiösa pligter, som blifvit -honom en vana, uppenbarade sig en bedräglig slapphet ide sedvanor, som icke strängeligen inskärptes af kyrkans lagar, Hans tycke för gudliga betraktelser och bårdragna teologiska afhandlingar försvann så omärkligt genom brist. påonäring; och den qvicka, sarkastiskt sjelfsvåldiga konservation, som gnistrade och sprakade i vicomt de Choisys salong, ledde hans tankar och tycken i kanaler, som allt längre aflägsnade sig från hans fordna åsigter,