Aftonbladet – 31 maj 1860, sida 2

denna gång Var det lammet som åtnjöt vargens gästfrihet. Genom en omständigheternas kuriösa konflikt, hade de båda dödsfienderna; markisinnan och vicomten, följt samma kosa, ehuru deras mål vär så olika som eld och vatten. Maximin lydde nästan viljelöst denna dubbla impuls; ty fru de Gardagnes sista ord hade frambragt en sådana förändring i hans tankegång, att frånvaron, långt ifrån att försvaga, ännu mer förstärkte den. Dessa ord brände sig tyst in i hans ömtåliga, sårade egenkärlek. Sargad i hjertat af en fåfänga, som länge slumrat, tänkte den unge moraliske mannen ganska följdriktigt att, då till och med hans alltför ömma moder såg att han var behäftad med hvad hon kallade ofullkomligheter, dessa, i sjelfva verket borde benämnas svåra fel; — och hans kind glödde af både harm och blygsel, då han betänkte att Flavie otvifvelaktigt icke såg mindre klart, om icke klarare än hans mor, i detta fall. Min kostym är verkligen uader all kritikn, sade han för sig sjelf en afton då han var tillsammans med vicomtens eleganta vänner och beskådade sitt yttre jag i en stor spegel med mera uppmärksamhet än han gjort under hela sitt förflutna lif. Vid frukosten, dagen derpå, sade han till Choisy, med den likgiltigaste min i verlden: Gör mig den tjensten och gif mig erskräddares adress; jag behöfver eqvipera mig och är uppledsen vid min egen. Jag skall sjelf introducera er hos Blixn, svarade Choisy med ett smålöje, som han icke kunde dölja, och tänkte i sitt arga bjerta: första steget är taget. Å Ännu en anhällan, fortsatte Luscourt; lekande med silfvergaffeln; ni kan ju på samma gång föra mig till en cirkus — jag är dålig ryttare och skämdes, rent ut sagdt, på boulevarden härom dagen, då jag guppade som en klockare bredvid den fulländade vicomt de Choisy. Vi följas då åt till: Cadet-gatan. Apropos — är icke Grisier den snällaste