Aftonbladet – 31 maj 1860, sida 2

vieomtens närvaro, hon hade icke ögon för ånnmat än sin som, som hon slukade med sina bänryckta blickar, och framför hvilken hon blef stående, på samma gång förtjust och förskräckt. Men moderskärleken förjagade snart alla skrupler. Din skolkare, sade hon ömt förebrående, hvad har du för ursäkt för din långa bortoVaro.n Mammapv, log Luscourt, var det icke ni sjelf som förviste mig? — Jag lydde, och väntade tills ni återkailade mig. Och du väntade tålmodigt, som det tycks, hviskade den gamla sluga damen; i örat på sonen, som bjöd henne sin arm för att gå upp i slottet, å Bannar ni mig nu för att jag var en snäll och lydig gosse? svarade Maximin itemligen lätt ton. Jag är rädd för att du öfverskridit mina instruktioner. : Ithy fall vågar jag göra anspråk på ert nådiga öfverseende, ty öfverdrifven lydnad kan väl aldrig rubriceras som ett fel. Under dagens lopp utvecklade Maximin en friskhet i tal och sätt, som förvånade hela familjen; han berättade nytt från Paris; talade politik, litteratur, beskref kappridningar och utbredde sig om moderna med en säkerhet, som skulle hedrat en stamgäst på Grand Boulevarden. Ju längre hans oroliga gamla mor hörde på honom, desto tankfulla:e blef hon — dröjde måhända hennes inre blick vid det dystra perspektivet af långvariga botöfningar och stränga späkningar, som hon såg framför sig, och genom hvilka hon ansåg sig skyldig att afplana sin, genom hennes tillgörande så verldslig vordne sön8 synder? — Flavie bes traktade i smyg sin omskapade man och egnade hvarje hans ord ett intresse, som förvånade henne sjelf. Herr de Beaupre strålade som-en uppstigande sol; gned sina. händer af förtjusning, och belönade sin svärsons pikanta anekdoter och infall med gapskratt, som uppskrämde den gamla salens sedan länge slumrande echon ur deras söta sömn. (Slutet följer.)