Aftonbladet – 29 maj 1860, sida 2

sig; men formen ... Formen är likväl, när man rätt betänker saken, dock något; nej det är mycket, nästan allt i verldens ögon och för oss fruntimmer? ... Om Maximin, till folium åt sina förträffliga ec enskaper, egde fjerdedelen af den ytliga öfverlägsenhet af hvilken herr de Choisy gör ett så eländigt bruk, så skulle ban vara en fulländad kavaljer, och Flavie skulle ligga för hans fötter. Se så! Nu återkommer han till contrat social! Han har då svurit på att vara outhärdlig. Stolen brände under fru de Gardagne, hon reste sig och klippte således tvärt af sin herr sons milslånga tal. Då hon blifvit ensam i sin sängkammare, tillbragte hon qvällen och halfva natten itankar, hvars hvarannan motsatta driffjedrar rubbade ideer, genom långvarigt menniskohat rotfästade i hennes själ, och som under tjugo långa dystra år skjutit rötter, hvilka hon trott aldrig kunna rubbas så länge hon hade sitt förstånd i behåll. Så småningom trängde hennes karakters sunda mensklighet genom det onaturliga lager, hvarmed ett lif, fullt af onödiga späkningar och bitter intolerans, öfverdragit den, och qvinnan trädde ut ur det qvafva fromleriet. Markisinnan erkände nu för sig sjelf, att ehuru dygden alltid är nödvändig som underlag, den likväl i många fall är, ensamt stående, otillräcklig, och att Maximins uppfostran, som uteslutande helgats åt att lära känna och sätta sig in uti det goda, var ofulländad i en verld, hvarest det onda har så vidsträckt terräng, och i hvilken denna mörka princip, om än icke allherskande, dock kämpar med djupa falanger om herradömet. Hon insåg att dufvofrorch t, förenad med enfald och total oerfarenhet, kan utgöra en fullkomlighet i eremitiemen; men att den, rörande sig i hvad man killar verlden, är som