Aftonbladet – 29 maj 1860, sida 2

nes händelser påtvingat hennes allvarliga tankegång, kände markisinnan de fjäll falla från sina ögon, hvilka bigott gudaktighet och moderlig svaghet hittills qvarhållit. Hon kunde icke undgå att erkänna att Maximin, med sin vidlyftiga svarta öfverrock, sin yfviga hvita halsduk, och sitt långa raka hår, som såg ut som det längtade efter tonsuren, hade ett munkaktigt utseende, hvilket bätre passade en seminarist än cn verldsman, och att han vid jemförelsen med herr de Choisys fulländade elegans stod sig mer än slätt, ja föreföll till ock med henne en smula löjlig. Första gången i sitt lif tyckte hon att hennes käre son talade både för länge, för tråkigt och i onödan. Stackars Maximin ! Han slutar då aldrig i evighet med sin Voltaire, sade hon omedvetet halfhögt och i ett lynne som stod under nollpunkten. Aldrig i verlden, fortfor hon inom sig, har jag bört ett dylikt argumenteringsraseri! Hvem vill han då åt, i Herrans nam? Här är ju ingen som svarar honom ett enda ord. Och så nödvändigt det är att han nu, just nu visar sig på sin vackraste sida för Flavie, och han märker icke den arme gossen att han utledsnar henne i grund! Hvad skall jag taga mig till? Jag måste medge att ban gudnås är nktigt tråkig. Hans son de voix, som är så sonor då han talar lugnt, blir gäll och obehaglig, när han blir het och ifrig, och hang gester, som han slösar med i tid och oti!, äro allt annat än graciösa. Ack! Hvad man har rätt i att al:a mödrar äro blinda; aldrig förrän nu har jag observerat det myckna som ännu fattas mm Maximiv. Hans förstånd är odladt, bans hjerta förträffligt, hans karakter bottenärlig, hans religiösa grundsatser äro, låfvad vare Gud, orubbliga; i korthet: grundvalen hos honom är så ädel, så solid man kan önska