Aftonbladet – 29 maj 1860, sida 2

ett lamm bland glupande ulfvar. Verlden är ett slagfält der de onda välja vapnen; och så orättv s denna lag än är, måste man underkasta sig den, eller fly ur striden. Den, som har klaraste rätten på sin sida, är säker att duka under, om han bjuder sin nakna barm åt ondskans glafven. Enligt Rafael och M:lton, grepo englarne, då de måste bekämpa afgrundsandarne, till lans och svärd. Således måste religionen, i samma ögonblick den sätter sin fot på en jordisk valplats, bemäktiga sig kunskapen om det onda såsom vapen, med det förbehåll att få bryta sönder detta andliga svärd, när den utbreder sina odödliga vingar för att åter svinga sig upp till ljusets urkälla, hvarifrån den emanerat. Den gamla markisinnan bäfvade icke tillbaka för följderna af de nya ider, som erfarenheten och situationen påtvingade benne. Jag har bandlat i fåvitsko, sade hon suckande inom sig, som alltför uteslutande hängifvit mig åt mina egna känslor; jag har burit mig åt so.n en klemande mor, hvilken skickar ut sin son i en skog, hvimlande af röfvare, och. förbjuder honom att omgjorda sig med vapen, emedan hon är ridd att ban skall göra sig illa. För en. man, som har den lyckan eller olyckan att vara gift med en ung vacker hustru, är Paris en riktig röfvarekula, och med den uppfostran han fått, är min stackars Maximin helt och hållet försvarslös mot de glattslipade äreskändare man här möter vid hvartenda steg. Hvad bar han att försvara sig med? Sin oskuld! Med Guds hjelp skall den bidraga t.1l hans frälsning i en bättre verld, men här går man under, om man icke har annat försvar, och jag vill att han skall segra öfverallt; jag vill att han skall komma till Guds rike på en mindre törnströdd lefnadsstig än mn varit... ack! Jag vil. att han skall bli lycklig; så hjelpe mig: Gud!