Borgareständet. Tullbetänkandet. I gårdagens aftonplenum fortsattes och afslutades behandlingen af tulltaxan. Sedan utskottets yttranden med hänseende till af hrr Sprengtporten, Ehrenhoff och Löwenhjelm väckta motioner blifvit föredragna och godkända, öfvergick man till frågan om utförseltullen, som börjar med artikeln Ben. Hr Schwan åberopade sin med hänseende härtill afgifna reservation samt yrkade nedsättning i der föreslagna tullen härå med 50 procent, eller 25 öre pr centner. Helst skulle hr Schwan sett, om man nu kunnat med ens upphäfva alla exporttullar, såsom onaturliga för ett lands handel; men då ett sådant förslag ej nu hade något hopp om framgång, hade han inskränkt sig till att, på skäl som i res servationen finnas anförda, yrka ifrågavarande nedsättning. Hr Widell anmärkte häremot, att det vore godt och väl att man på allt sätt ville understödja exporten, men man måste ock se till att man härvid ej skadade sig sjelf. Ben vore ett högst vigtigt gödningsämne för vår jord, som man ej, genom att uppmuntra till utförsel, borde beröfva vårt eget landt bruk, som väl behöfde det, hvarföre han yrkade bifall till utskottets förslag, tilläggande, att det finnes en viss gräns, som man ej bör öfverskrida, ty en vacker dag torde då ock hända, att man till England äfven kunde börja exportera vår shumusn, till föga fromma för vårt jordbruk. På-grund just at ett yttrande, som vice talmannen fällt i utskottet, oemligen att det vore skäl att taga vara på våra specoralia,, hade hr Widell lagt märke härtill med afseende på våra ben, som han ej ansåg klokt att lemna ifrån sig, då vi så väl behöfde dem sjelfva. Hr Lindeström yrkade fri utförsel å denna artikel. Ar Eriksson delade vice talmannens åsigter om exporttullar. Hvad artikeln ben särskildt anginge, hade det visat sig, att den af våra landtbrukare ej i allmänhet begagnades, då detta gödningsämne ansågs falla sig för dyrt, hvarföre det vore skäl att utföra denna vara till länder, der. man fann sin fördel vid att begagna densamma och der varan betalte sig Hr Schwan bemötte de af hr Widell gjorda anmärkningar, medgifvande, att har möjligen i utskottet fallt något yttrande om pecoralia, men trodde ej att hr Widell lagt så noga märke härtill. Med våra egna och andra lefvande ben få vi begifva oss hvart vi behaga, och dessa få vi utföra tullfiitt; men så fort det gäller de dödas ben, skola de beläggas med tull. Man borde tänka på den fattige. Den utför: selstull, hvarmed denna vara nu är belagd, träffar just den allra fattigaste och minst arbetsföra samhällsklass, hvilken med benuppsamling förtjenar ett knappt uppehälle, och då redan de höga magasineringsoch fraktkostnaderna för en vara af så voluminös och svårhandterlig beskaffenhet, som den ifrågavarande, betydligt fördyrade exporten och obestridligt är, att det inhemska jordbruket derigenom eger företrädet af långt billigare pris än den utländske förbrukaren, skulle hr Schwan helst önskat borttagande af tullen, likasom han med glädje skulle helsa den dag, då han finge bortrifva detta sista blad i tulltaxan rörande våra exportvaror. Hr Palander förenade sig med vice talmannen. Hr Widell anmärkte att han vore en affälling från hr Schvans åsigter i fråga om fribandelssystemet, fastän han för öfrigt nästan i allt ställt sig under hans ärorika baner, som dock var försedt med ett litet spjut i ändan, hvilket emellanåt användes af vice talmannen mot hans vänner. Hvad det ominösa bladets borttagande i öfrigt anginge, hade hr Widell ingenting deremot, men ville blott hålla på benen, då han varit i tillfälle öfvertyga sig att herrar possessionater och landtbrukare i allmänhet begagnade dem rätt mycket. Hr Loven förklarade sig tillhöra dem, som helst såge om exporten af ben kunde blifva fri, hvaremot hr Ridderstad förenade sig med hr Widell. Genom votering bestämdes, med 30 röster mot 17, tullen å denna vara till 25 öre pr centner. Artikeln Jern: gjutet: Tackoch Barlast. Hr Ekman tillkännagaf sig bifalla den af-utskottet föreslagna nedsättningen i tullen härå på grund deraf att hammarskatten blifvit borttagen. Hr Lindeström yrkade, att utförseltullen å tackjern helt och hållet borde försvinna, då den ej kunde anses rättvis och vore ett ingrepp i eganderätten. Hr Holmqvist fann eget, att utskotiet förklarat sig hysa betänkligheter vid frigifvande af tackjernsutförseln, men ej. förklarat, bvari dessa betänkligheter bestodo. Det hade likväl funnit giltiga anledningar att nedsätta tullen. Skulle helst sett att fri export kunnat medgifvas, men då många förhållanden, som ingrepo i hela vår jerntillverkningsindustri, härmed voro förknippade och en alltför häftig rubbning deri kunde förorsaka olägenheter, nöjde sig hr Holmqvist för närvarande med att äska en nedsättning i den nu föreslagna tullen, 25 öre pr centner, till 15 öre, hvilken nedsättning väl kunde stå tillsammans med i öfrigt bestämda förbå anden i afseende på jerntillverkningen. Hr H. Gahn insåg nödigt, såframt man ville uppehålla den inhemska jerntillverkningen, att ej helt och hållet borttaga exporttullen å tackjern. Hade man genom skyddstullen förut åvägabragt en viss industri, vore let i högsta grad skadligt att allt för hastigt bortaga detta skydd. Man hade nog härvid gått tillväga med temligen stor raskbet ändå, när man på så kort tid från utförselförbud kommit ett så långt stycke in på frihandelssystemet. Hr Gahn hade här ej något enskildt intresse att försvara, då han :j vore stångjerns-, utan endast tackjernstillverkare, hvarföre han snarare borde synas tala emot sitt get intresse; men han hyste den åsigt, att om nan för närvarande toge bort exporttullen å tackern, skulle man derigenom tillskynda stångjernstillrerkningen en svår stöt, då mången sannolikt skulle e sig tvungen nedlägga sina bruk. Han trodde sig ock. häruti tala äfven i tackjernstillverkarens sanna ntresse, som härigenom såge sin vara efterfrågad och ,egärlig, icke allenast utom-, utan äfven inomlands, y det funnes ej annars någon garanti för tackjernsillverkaren att för framtiden få sin vara väl betald, om han helt och hållet råkade i händerna på utländingen, som snart skulle nedtrycka priset på tillverkningen, hvilken bäst vore garanterad genom den utch inländska konkurrensen. Dessutom vore konjunkuren så fördelaktig tör tackjernstillverkaren som han villigtvis kunde önska, hvarföre hr Gahn tillstyrkte bifall till utskottets förslag. För bifall talade äfven ar Renström, anseende det i principen visserligen ullkomligt riktigt att tackjernsutförseln vore fri, nen ansåg skadligt att härvid gå för fort till väga. dr Rydin gjorde som bonden, hvilken tackade Gud lerföre att han blef klokare -och klokare för hvar lag, och hade det gladt honom att höra det en och innan talare nu något modifierat de åsigter, som utalade sig vid förra riksdagen, då man bums ville läppa lös alla tullar. Han tyckte sig märka, att letta frihandelsraseri saktat sig något, samt att man plef liksom klokare och klokare med hvar dag, något om han för sin del med verkligt intresse förham. Ir Lindeström ansåg principen af exportfrihet fullomligt riktig och kunde ej finna, hvarföre tackjernsillverkaren skulle stå under statens förmynderskap ner än någon annan. Finge han sin varå bättre beald utomlands, så vore ock billigt att han der finge försälja densamma. För närvarande ville han emel artid Al fartelittar citt förnt afreifra vurkbavnda ntanrn in