varit att få dö med värjan ilfhand)fö gerns sak. Redan 1846 skref han: En enda tanke plågar mig, tanken att jag kan dö 1 min säng, vekligt som blomman, gnagd af mask. O Gud, förskona mig från en sådan död! Då mitt folk en dag kommer alt störta sig i striden, trött att längre tåla oket, är det i dess leder jag vill falla. Låt mitt bjertblod vattna det slagfält, der rättvisan en gång skall segra, och låt min kropp der stanna, trampad af hästar, tills icke längre någon mer behöfver falla-för frihetens heliga sak. Gud hörde endast till hälften skaldens bön. Petöfi dog under nationalkriget, men Ungerns frihet är ännu icke vunnen. Hoppet lefver dock qvar blad magyarernas tappra folk, och den ande af mod och kraft, som Petöfis sånger väckt och eggat, kan aldrig dö. Då en nationalitet känner sig sjelf blir den oemotståndlig, det hafva vi nyligen sett i Itaien, och inom kort torde icke heller Ungern längre behöfva nöja sig med ett ovisst hopp. Folken skapa sjelfva sitt öde, och nationaliteten segrar säkrare med intelligensens än med krigets vapen. UEREERSRARNRSSKAOT GLK Un