Aftonbladet – 22 maj 1860, sida 3

länga herrar, bland hvilka han trodde sig igenkänna Claes Mecklenburg, som stod på högra sidan om hästen. Då emellertid C. Mecklenburg, härom tillfrågad, fortfor att bestämdt neka till denna omständighet, tillade vittnet: att det väl var svårt att taga på sin ed då han hörde att det nekades, men nog tyckte han att det var löjtnant C. Mecklenburgn. Löjtnant C. A. Lamberg, såsom vittne åberopad af hr Wibell, hade i sällskap med provisor Berg samt dennes hustru och en tredje person kommit ut till Djurgården omkring kl. half 10 samt ungefär en qvarts timma sednare sett hr Wibell passera tätt förbi löjtnant Levin, hvilken sistnämnde slog till hr Wi ell, som försökte försvara sig, ehuru med föga framgång, så att han inom några ögonblick erhöll ytterligare flera slag, tills han slutligen nedföll i diket. Vittnet, som derefter begaf sig till Pohlsro, sammanträffade, efter omkring 10 minuters förlopp, i förstugan derstädes med hr Wibell, som blödde från ett sår å kinden, hvarföre vittnet tillsade provisor Berg att gå in och egna honom vård, hvilket skedde, hvarpå hr Wibell, efter tre qvarts eller en timmas förlopp, intog en butelj champagne och sedan åtföljde vittnet och dess sällskap till staden. Källarmästaren Hägglund hade om sjelfva slagsmålet ingenting att meddela, men berättade, att sedan han satt sig upp i en omnibus, hade en person, hållande i handen en s. k. mankill-käpp; kommit fram till densamma och tittat in i vagnen, liksom sökte han någon i afsigt att utdela stryk. Af sitt sällskap hade Hägglund hört, att den ifrågavarande personen skulle ha frågat efter hr Wibell, men sjelf hvarken hörde eller såg han något vidare än här uppgifvits, ty han blef så altererad och väntade bara att han skulle få stryk.. Vittnets uppsyn antydde, att han till och med ännu var altererad. Kyparen Hornberg, som varit i Hägglunds sällskap, intygade deremot med bestämdhet, att den person, som kommit fram till den omnibus, i hvilken Hägglund satt, varit löjtnant Levin, och att han hört honom fråga efter hr Wibell, hafvande han dervid i handen en, såsom vittnet tyckt, omkring alnslång käpp med kula i ändan. Huruvida det möjligen kunde vara den piska, som hr L. uppgifvits ha frånryckt åkaren Pettersson, kunde vittnet icke säkert intyga. Af vittnets uppgifter om hvad som händt vid droskan ville det tyckas, som hade han kommit till platsen först sedan Wibell lyckats taga flykten från densamma. På fråga af löjtnant C. Mecklenburg om Levin haft käpp då han anföll Wibell, svarade denne, att han ej visste om detta var fallet i början, men bestämdt att det icke var händelsen vid anfallet i droskan. Ansåg troligt att den käpp, med hvilken L. varit sedd, var den piska han frånryckte åkaren. Löjtnant Levin bestridde detta helt och hållet. Han hade ej ryckt till sig piskan. Han begärde den af drängen, men fick den ej först. Sedan räcktes den honom, men han återlemnade den genast. Hr Wibell anmärkte, att detta dock ej måtte ha varit så alldeles genast, enär, enligt hvad åkaren uppgifvit, han måst rycka den tillbaka. Akaredrängen Nordström hade sett 4 eller 5 persöner stående i hörnet vid Hasselbacken, bland hvilka han igenkände löjtnant A. Mecklenburg. I denna grupp såg han slag utdelas och bland annat att Mecklenburg blef slagen af en lång person, den han förmodade var bokhållaren Arnberg. Hörde sedan A. Mecklenburg ropa på hjelp och såg allmänt slagsmål uppstå, utan att kunna uppgifva hvem som blef slagen. Dock hade han märkt, att hr Wibell hjelptes upp ur diket och att blod då flöt på hans högra kind. Vittnet hade sett honom stående för sig sjelf bland dem, sonthjelpte honom, och talande med dem. Såg ej huru W. sedan kom i droskan, men väl att en person utdelade slag, åtminstone 4 å 5, inåt sufletten och tyckte han sig i den slående igenkänna iöjtnant Levin. Under tiden hindrades hästen af 2 eller 3 personer; men huruvida löjtnant C. Mecklenburg, som han igenkände såsom den der hade stått på venstra sidan, höll hästen, kunde han icke uppgifva. Hade äfven sett löjtnant Bibau nära deran att få stryk af 4 personer, hvilka dock dervid hindrades af vittnet och åkaren Larsson, till hvilka Bibau ställt en uppmaning att hemta polis. Doktor Blachet, som äfven var tillstädes, tillspordes af polismästaren om han med det af honom i läkareattesten angående hr Wibell begagnade uttrycket skarpt tillhygge velat uttrycka, att lifsfarligt vapen varit begagnadt, hvartill doktorn genmälde, att meningen med uttrycket var, att såret hvarken var stucket, skuret eller krossadt, utan blifvit tillfogadt med något tillhygge, som varit tillräckligt skarpt för att göra !, tum långt, temligen djupt sår med jemna kanter. Hvarmed det skett vore omöjligt för någon att bestämma. Sedan Levin på tillsägelse af polismästaren företett den ring, som han förmält sig hafva vid tillfället burit, och densamma (från hvilken stenen var bortfallen) blifvit af hr Blachet granskad, förklarade doktorn, att det icke vore omöjligt att såret blifvit med densamma tillfogadt, då de uppstående kanterna, som bildade infattningen, nästan voro så skarpa som en knifsegg; hade den infattade stenen varit upphöjd, vore det dock mindre sannolikt att denna ring varit det begagnade tillhygget. Löjtnant Levin uppgaf, att den förkomna stenen varit kullrig. ; FR Från fabrikören M! H. Lämqvist, hvilken blifvit kallad såsom målsegande, inlemnades en skrift, deri hr Lämqvist förklarade sig icke föra någon talan för ett honom af obekant person tillfogadt slag. Hr Mellbin, som fortfarande fungerade såsom hr. Wibells rättegångsbiträde, förklarade nu, att mycken bevisning ännu vore att åberopa, men som hr Wibell önskade saken snart afslutad, anhöll han att densamma måtte till vederbörlig domstol remitteras, med anledning hvaraf, och sedan -hr Wibell denna begäran biträdt, polismästaren förklarade ransakningen inför öfverståthållareembetet afslutad samt att målet remitterades till vederbörlig domstol på landet, Danderyds Skeppslags tingsrätt. K Hr Wibells slutligen framställda förnyade anhållan, att, sedan nu ytterligare bevisning blifvit förebragt derom att Levin förföljt honom; Levin måtte förklaras skyldig träda i häkte, blef äfven denna gång af polismästaren afslagen. —— — TI lördags fortsattes polisransaknihgen angående det öfvervåld, för hvilket källaremästaren T. F. G. Edman blifvit i poliskammaren tilltalad. Edman var nu personligen tillstädes, och såsom ombud för litteratören C. G. Uggla uppträdde ånyo boktryckaren Hagström, hvilken inlemnade en af Uggla uppsatt skrift, uti hvilken omständligt redogjordes för förloppet och som hufvudsakligen innehöll, att Edman skulle på ett försåtligt sätt öfverfallit Uggla under det han stod inbegripen i samtal med en person. Uggla, som är närsynt, hade icke observerat att det varit Edman som tilldelat bonom slaget, utan endast sett att dådet utfördes med en gröfre käpp, försedd med en större försilfrad metallkrycka. Edman började sin förklaring med smädliga utlåtelser om sin vederpart, men tillrättavisades och anbefalldes af polismästaren att förklara sig öfver den mot honom gjorda angifvelse. Edman påstod nu, att han å Stora Nygatan i måndags afton mött Uggla, och att denne, som då varit i samtal med en annan person, högt yttrat: )Se der kommer den fähundenx. Edman hade då blifvit uppbragt och icke kunnat styra sig, utan hade han efter uppkommen ordvexling tilldelat Uggla först med handen ett slag i ansigtet och, sedan Uggla derefter sparkat honom, ett slag i hufvudet med sin medhbafde käpp. Edman medhade och förevisade en smal käpp, med hvilken han påstår sig hafva utdelat slaget. Boktryckaren Hagström påstod att den käpp Edman förevisat vore en annan än den han vid tillfället begagnat. Under svaret härpå beträddes Edman med tvetalan, och vidgick slutligen att samma afton, då öfvervåldet utfördes, hafva haft med sig en käpp, försedd med en tung försilfrad metallkyveka men vid sammanträf