Aftonbladet – 22 maj 1860, sida 2

kunna förtänka henne det. Dessutom ansvarar jag för min egen flicka som för mig sjelf. Kom derföre icke fram med något bjertnupet prat om att regla min dörr för en vän, som jag kamperat ihop. med i tjugo år.v Och som har de vackraste hästarne i Paris., bånlog markisinnan, Aha, der ser ni en, min markisinnalo ropade herr de Beauprå, i det han sprang fram till fönstret och med strålande ögon betraktade ett fullblodssto, som dansade in på gården, ledd af en betjent i vicomte de Choisys livrå. Utan att förspilla tiden, grep den gamle oförbätterlige ryttaren hatt, handskar och ridspö, som han -försigtigtvis lagt på en stol. — Ni ursäktar ju, brådskade han; de: till mina principer att aldrig låta hästar vänta. Tro mig, bästa markisinna, man bör aldrig plåga sig med hjernspöken. Serni, vid våra år måste man tänka på sig sjelf och låta ungt folk bjelpa sig bäst det kan. Min fullmakt har jag lemnat i Maximins bänder; må han då sjelf se till hur han sköter sitt. Ett gyllne ordspråk säger, att man aldrig skalllägga fingren mellan barken och trädet, och jag har dyrt svurit att låta min svärson och dotter sköta sig sjelfva. Egoist! sade fru de Gardagne, då han stängde dörren; när han blott får i fred sköta sina stalloch jagtnöjen, så bryr han sig icke om något annat.n Då hon nu mer än väl insåg, att hon icke kunde vänta någon hjelp från berr de Beauprås sida, försjönk dena bekymrade modren i cjup tankfullhet. Slutligen tog hon sitt parti och gick in i s longen, der hon hoppades träffa sin svärdotter. Den unga frun satt uppkrupen i en kåsös framför kakelugnen och genomögnade Gazette de Francep. ? Vid åsynen af svärmodren, reste bon sig långsam ur sin beqväma ställning och erbjöd