Aftonbladet – 21 maj 1860, sida 2

en väsendtlig del beror af transporterna af malm och kol. Äfven andra näringar hafva haft mehn af det svåra väglaget, och vårsåningen torde väl komma itt fördröjas. Huru varaktig floden-i år blir, kan man ej ens gissa, ty den stora sjön Wes:mån, som igger 516 fot högt öfver hafvet, omgifven af skogar och snödrifvor, har ännu mycket vatten att afåta och utgjuter detta genom sjöarne Öfre och NeIre Hillen samt Leren, innan det genom Smedjebacksån utfaller i Norra Barken, som ligger 338 fot öfver hafvet; mätningarna äro tagna ur jernvägskomitens stora karta. : — Om en björnjagt i Lappmarken skrifves till Norrlandsposten från Åsele den 1 Maj: Af landets högdjur, björnarne, ha många, som i höstas efter sommarens mödor lade sig till säker hvila, blifvit under vinterns djupaste sömn ofredade med hemgångn, utdrifning från sina hus och många plötsligen mördade. Dervid hafva också stundom roliga äfventyr förefallit. Deribland må nämnas, att tvenne unga karlar, synnerligen lifvade för sådans jagter, hade den 24 Febr, rännande å skidor, begifvit sig ut från den bebodda byggden och, tillryggaläggande cirka 8 mils väglängd, uppnått fjellens rezsioner, hvarest de efter anställd rekognoscering vid roten af det höga Marsfjellet påträffade en djupt in i bergväggen gående öppning, hvilken de anade ledde till björnens hviloläger. Här stannade -de vid den betydelsefulla labyrinten, öfverläggande med hvarandra hvilka mått och steg de borde vidtaga. De beslöto vakta denna ingång och gjorde derutanföre ett buller för att väcka den sofvande högheten; men denne iakttog sådan tystnad och stillhet, att icke minsta tecken gafs till hans närvaro. -.Detta väckte hos dem tvifvel och villrådighet, så att de nästan voro betänkta att derifrån aflägsna sig. Men den yngre af jägarne, en 22-årig yngling och krigskandilat, tog sin långa spjutstat i handen och började krypa in efter den mörka gången, hållande stafven iöre sig i den riktning, att han kunde träffa medelpunkten af björnkammaren,. Slutligen studsade stafven mot något, som kändes mjukt. Nu genomträngdes den modige af en besynnerlig känsla; har lrog sig genast baklänges tillbaka och meddelade sir kamrat den upptäckt han gjort, hvaraf båda med tillförlitlighet drogo .den slutsatsen att Nalle var bemma. Förrän de hunnit bereda sig till den maaöver, som nu ögonblickligt erfordrades, framstack au Nalle sitt lurfviga hufvud i öppningen, och snart kom han fram hel och hållen samt under manligt brummande och visande vaktkarlarne tvenne väldiga tandrader, som väckte häpnad, tog sin väg direkte fram igenom den djupa och lösa snömassan, hvaruti han simmade likasom i en sjö. Under den beräkningen att drifva Nalle till närheten af någon väg. som fanns längre ned på nejden, för att såmedelst vinna beqvämlighet vid transporterande af den döda kroppen, rände jägarne på hvar sin sida om björnen. hvilken de sålunda i all maklighet jagade, såsom då man i vallgång drifver ett tamt kreatur, utan ati de under tiden lossade något skott. I den.riktning. som björnen framdrefs, träffades en tvår klippbrant med flera alnars höjd, utöfver hvilken han störtade sig med helsssin kroppstyngd i den lösa snömassan, deruti han nedsjönk och blef lefvande begrafven, så itt man icke mer såg honom. Efter en stunds hvil: i denna mjuka graf, ville Nalle uppstå igen, till fortsättandet af sin vandring; och att han dervid ansträngde alla sina lifskrafter, hördes tydligt af han: pustande, Då Nalle åter kom i vandring, dervid han oeledsagades på samma sätt som förut och började appnå den omtalta vägen, aflossades ett skott. på honom, som endast hade den verkan att reta honom ll vrede. Han råmade då förfärligt, så att det kallade i bergen, och uppreste sig efter trädensstam: nar, från hvilka han bröt qvistar och kastade dem i vädret, och han vände: sig väl mot-karlarne och 4mnade.i sitt raseri anfalla dem, men ett sådant anfall förfelade dock sin verkan, emedan Nalle hade så lös grund att stå på, att han vid hvarje uppresaing nedsjönk allt djupare och af de mottagna kuorna, som med eftertryck genomträngde den lurfviga pelsen, så afmattades, att han slutligen uppgaf andan. Denna björn var en bland de största i sitt slägte. Huden var utmärkt vacker. Det ister, som björnen lemnade sina jägare att smörja nkråset med, innehöll en vigt af 5,, 18. Fångsten lönade väl mödan! Den yngre af dessa jägare var en son till sflidne-komministern J. Söderlind i Alanäs. — Den vid giön Droefviken . heläona even