Aftonbladet – 19 maj 1860, sida 2

Då den gamla markisinnan varsnade skymten af det hotande moln som drog upp på der äktenskapliga himmeln, öfverfölls hon af en oro, som snart måste gifva vika för en bestämdare och mera. öfverhängande orsak till förskräckelse. Individer finnas, som, drifna af en skyhög inbilskhet med hänseende till qvinnan, vis å vis henne spela samma roll som roffoglarne vis å vis fredligare bevingade varelser. Vicomte de Choisy var, som vi veta, en af dessa rofmenniskor, som alltid äro ute på spår, sökande efter en oskuld att förgifta, en dygd att smutsa. Då han, utan att vidare resonnera öfver saken, följde med sin tid, skonade han, med få undantag, i det krig han förklarat heta könet, den ogifta qvinnan. Deraf kom det sig att han, som .på landet var granne med herr de Beaupre, nästan öfversett Flavie tills hon blef gift; men då den unga flickan förvandlades till fru, erhöll hon genast i hans ögon det värde, som en juvelerare tillerkänner den slipade diamanten. Fry de Luscourt syntes för vicomten så mycket mer värd att eröfras, som hon i sin hänförande personlighet förenade alla de egenskaper, som smickra en eröfrares egenkärlek. I ettnuinsåg vår moderne Don Juan sitt erotiska företags svårigheter, och han svor vid sin heder. att besegra dem. Sin plan hade han snart färdig; återstod blott att finna ett gunstigt tillfälle: den resa, de unga tu företogo till Paris, af honom det, och utan att förspilla ett ögonblick, lade han handjvid verket. En fyratioårig man bar smi. utsigter att lyckas, ifall han vädjar till passionen -— denna stora, ädla ingång till hjertat, som, åtminstone i de flesta fall, blott står öppen för den glödande, intet beräknande ungdomen; men den qvinliga får fängans otaliga löndörrar erbjuda honom en like sc , ehuru anspråkslösare entrå. Vicomten, säkort beräknande -sina resuser, lydde klokt sin egen erfarenhets råd. Han lemnade Iekade tjugoåringar den stormande des Ce jbärdigt galanteri äl tor. töm Aag