Aftonbladet – 15 maj 1860, sida 3

tidning, utkommande på Mauritius, införda bref, hvilket det är oss en fägnad att återgifva: S:2 Paul den 6 Mars 1860. Hr redaktör! Ti!låt mig genom eder tidning få gifva offentlighet ät den handling af mod och oegennytta, som kaptenen på svenska skeppet Charlotte, har ådagalagt emot ;Eugene et Amålie,. Jag kan icke nog offentligt uttrycka min erkänsla mot denne modige sjöman, hvilken under bedröfliga förhållanden visat mig, att modet och hjelpsamheten icke hafva något fädernesland och att män af hjerta tillhöra alla nationaliteter eller snarare att de bilda en stor och ärofull familj. Jag är lycklig att säga, det ingen bättre än den hedervärde kaptenen på Charlotte känner och utöfvar den anda af solidaritet, som bör lifva alla sjömän, hvilken nation de än må tillhöra, och göra dem alla till vänner och bröder midt ibland hafvets faror. Den ädelmodiga hjelp, som han erbjudit mitt fartyg Eugene et Amflie, då detta fartyg genom orkanen befann sig nära undergång, berättigar honom till erkänsla af alla män med hjerta, som veta uppskatta hvad som är stort och skönt uti en hjelpsamhet, som stegres ända till djerfhet, och en oe gennytta, som öfvergår till förgätenhet af sig sjelf. Brefskrifvaren berättar härefter huru Eugene et Amålie hade under orkanen kommit i en bedröflig och farlig belägenhet. Midt under sjögången, under den yttersta fara satte Charlotte en båt isjön, för att erbjuda Eugene et Amålie hjelp, vare sig aflifsmedel, segel eller manskap. Man mottog blott det första, hemtande lifsmedlen genom tre man, som nedgingo i Charlottes skeppsbåt. Jag behöfver ej säga — heter det — under hvilka faror dessa meddelanden tillvägabragtes. Brefvet, som slutar med upprepande af uttrycken utaf en liflig erkänsla, är undertecknadt: Murphy, kapiten på Eugene et Amålie,, -Med anledning af konungens tal vid hyllningsceremonien yttrar Göteborgs Handelstidning: Då H. M:t uti sitt tal anser att de nu ut: förda ceremonierua icke utgöra mpen tom och meningslös form,, utan att konung. och folk dermed närmare sammanknyta sina framtida öden, så våga vi derutinnän vara af en skiljaktig mening. Hvad som verkligen sammanknyter fursten och nationen, det är gemensamma bemödanden till fäderneslandets bästa, till: stärkande af rättstillståndet; till snnela: gens förädling, till den borgerliga frihetens befästande, till erkännande af all sann förtjenst, till befrämjande af äfv. n den materiella förkofran. Den sanna förtjenstens erkännande, se der ett mål, som särskildt åligger fursten, och hvarmed uppkorasten befordras af den enda verkliga aristokrati; som nyare tidens och ett tänkande folks rättsmedvetande erkänner såsom sådan. Detta är den jemnlikhet, som icke blott är möjlig och rättvis, utan äskad. H. M:t förklarar att den enda sanna och möjliga jemnlikheten ligger deri, att ingen skall vara öfver lagen och ingen sakna dess skydd. Detta är dock blo:t det juridiska rättstillståndet, men det utesluter ej den orättvisan, som tyvärr alltför ofta till landets skada förekommer i samhällsförhållandena, att vissa privilegierade klasser tillskansa sig företrädesrättigheter, hvilka icke förbindas med motsvarande To rpligtelser på den sanna förtjenstens bekostnad. Vår grundlag förbjuder sådant, men det har ändock så fortfarit. Hafva alla de många och högtidliga ederna verkat derhän, att detta grundlagsbud; bygdt på den sanna jemlikhetsprincipen, blifvit kalladt till nytt lif, då hafva visserligen de månSa ceremonierna icke skett förgäfves; fastmer skola vi då villigt erkänna, att de tjenat att härmare sammanknyta konungens och folkets öden.