— I det vi införa nedanstående skrifvelse från hr W. F. Dalmån, gläder det oss ätt finna, attbr Dalman anser sig böra tala inför Attonbladets publik på ett annat och mera tillständigt sätt än han gjort inför Dagligt Allehandas publik uti den derstädes införda skrifvelse, som framkallat den i går införda tillrättavisningen från frih. A. C. Rasb. Till Redaktionen af Aftonbladet. Då redaktionen i gårdagsbladet lemnat rum för en af herr friherre A. C. Raab mot mig riktad skrifvelse, förväntar jag att redaktionen icke vägrar plats för mitt svar derå. Det skall blifva ganska kort. Till en början får jag tillkännagifva min ledsnad öfver, att redaktionen af Nya Dagligt Allehanda lärer förklarat sig icke böra eller vilja i bladet intaga herr iriherrens skrift. Hade in tanka derom blifvit inhemtad, skulle jag, långt ifrån att afstyrka friherrens begäran, tvärtom yrkat bifall dertill, emedan samma publik, som läst min adress, derigenom blirvit satt i tillfälle attläsa äfven friherrens svar, hvarmed jag förmodar att skriftvexlingen då varit slutad. Nu deremot får en annan publik, som icke läst min skrifvelse, del ensamt af friherre Raabs och erhåller derigenom ett alldeles förvändt begrepp om hvad jag med min uppsats åsyftat, hvilket åter gör en liten Tortsättning af polemiken å min sida oundviklig. g Jag anser mig således skyldig. protestera emot påståendet, att jag beskyllt herr friherre Raab för några föraktliga motiver eller att jag i hans ord suppletat någon gemen hänsyftning; och eftersom herr friherren omtalar de enskilda upplysningar han lemnat mig, så må det äfven vara mig tillåtet nämna, att jag, vid ett herr friherrens besök hos mig sistlidne fredag, helt öppet sade honom; att jag ansåg mig icke kunnä underlåta att offentligen instämma i herr grefve Anckarsvärds protest; att jag visst icke trodde att friherren på allvar menat att-grefve Anckarsvärd eller någon annan af riksdagsmajoriteten i norska frågan stod i någon förbindelse med ryska kabinettet, men att hvarken jag. eller någon annan kunnat annorledes tyda hans ord i talet vid minoritetens fest på Hötel Phoenix, såvida dessa ord eljest skola ega någon mening, tilläggande jag slutligen, att jag trodde. friherren endast af en viss fåfänga: hafva blifvit inledd i samma tankegång som de norska tidningarne, hvilka idkeligen upprepat att hela tvisten med Norge vore. en rysk tillställning. Följaktligen hade jag. enskildt sagt. herr friherre Raab precist detsamma som jag sedan, icke försåtligen, men med utsättande af mitt namn, offentligen yttrade, utan att jag kan inse eller erkänna att deruti Jåg något hyarken smädligt eller oförsynt,; lika litet som jag än i denna stund, kan förstå: att, med: gen uppfattning herr grefve Anckarsvärd och jag ega af herr friherre Raabs ord, det kan anses varav. som förolämpat honom, enär, med: en sådan uppfatthing, vi icke egde rätt att underlåta nedlägga vår allvarliga : protest emot en.så förnärmande beskyllhing.. Om vi misstagit oss i denna vår uppfattning, å dela vi säkert detta misstag med mgjoriteten af Pola den läsande. allmänheten, och det lärer då vara herr friherrens egen skuld, som uttryckt: sig så otydligt, att han gifvit anledning till misstaget och. till det obehag han deraf fått erfara. Beträffande herr : friberrens förskräckelse, för det sheniska skrånet om möjligheten af en upplösning btaf den nuvarande realunionen mellan Sverge och Norge så är detta ett ämne, som utan tvifvel kommer att blifva föremål för behåndling i en hel anpan form än en diatrib mellan friherren oeh, mig, varföre jag nu undviker att derom med friherren inlåta mig i tvist; beklagande endast, att jag genom detta lilla ord kunnat uppröra friherrens fosterlandskänsla, hvars uppriktighet jag i öfrigt, under vår 40-åriga bekantskap, aldrig ett ögonblick ;betviflat, hvarföre jag också bordt hafva det anspråk att friherren icke heller skulle betvifla min, åtmin stone icke anse mig, i en fosterländsk angelägenhet, hemta mira ingifyelser från mörksens och lögnens furste; emedan jag råkar att deruti vara af en med friberren fullkomligt motsatt åsigt. Stockholm den 15 Maj 1860. WW. F. Dälman.