baft olyckan förlora sin mor, då hon ärnu låg i vaggan, hade den unga frun alltid bott på landet hoss herr de Beauprå, och det ständiga och uteslutandeumgänget med honom både sina logiska följder. Den jettelike landtjunkarens raska Kkarlavulenhet meddelade så stihåningom en gnista manlighet åt hans dotters sätt att vara, hvilket hela ;verlden tyckte klädde den sköna glödande: flickän särdeles väl. Innan Flavie de Beauprå blef gift, bade hön icke visat synnerlig lust för qvinliga sysselsättningar; hon broderade under all kritik; ritade slarfvigt och visade en likgiltighet för fortepianot, som vi åtminstone. bålla henne räkning för;. men deremot svingade hon sig upp på en eldig häst, djerft och ledigt som en amazon, sköt svalan i flygten, och handskades med floretten, tack :vare hennes omsorgsfulle faders undervisning, lik en ny Bradamante; i korthet, hon exellerade i alla de ridderliga öfningar fru de Gardagne hade nekat sin -soh; ledd af en moderskänsla som slagit öfver i klemighet. e unga nygifta, han så blygt tafatt, hon så full af eld och mod, fattades naturligtvis, då de så der blindvis kastades i ärmarna på hvarandra, af en ömsesidig förlägenhet. De observerade, studerade hvarandrä en kort tid med orolig nyfikenhet; Då Maximin låtit sina däfvotankar flyga som skarpast, hade hän drömt om en ultra blond höstru, en englarnes syster; Flavie å sin sida hade aldrig tänkt mö sin tillkommande utan svärd vid länd; båda två kände sig gäckade. Maximin fann sig snart med god smak i sitt öde, och underkastade sig med naiv förtjusting det herravälde en så hänförande varelse måste utöfva öfver häns jungfruliga ände; men fru de Luscourt var icke sinnad att så fort förändra de åsigter hon insupit som ung flicka. Hennes Mans sällsynta egenskåper, Håns sonliga