Aftonbladet – 15 maj 1860, sida 3

den svarta kåpan hos en gammal: prest, som vår ett mönster af Järdom ocK heligbet. Då det icke längre kunde undvikas att till uhiversitetet öfverlemna ynglingens vidare utbildning, förde markisinnan sjelf sin son till Paris, der hon icke ett enda ögönblick lemnade honom ur sigte under de högre studiernas farliga period, Från Henrik den fjerdes kollegium och; sednarey, från de juridiska lärosalarne, återvände lammet oskyldigt hvarje dag till den krubba, som dess moder tillredt i en stillsam gata, beskuggad af S:t Sulpicekyrkans heliga torn. Då Maximin hunnit sitt fe och tjugonde år, den tidpunkt, då han med utmärkelse tog licentiatgraden, kände ban endast till namnet kafferna och teatrarne; hvad andra ännu profanare helgedomar anbelangar, hvilka studenterna så eldigt dyrka, hade han visserligen ingen förtjenst i att undvika dem,itby att han icke en gång bade en aning om deras existens. Så hade då markisinnan erhållit allt hvad hon ville — måhända en tösendels atom mera. Emellertid egnade hennes lyckade elev den allvarligt öroma -uppfostrarinnan sin hängifnaste tacksartihet, en lydnad utan gräns och en aktning, värdig den patriarkaliska guldern. Sedan Maximin sålunda lyckligen halkat öfver den parisiska Archipelagens skär öck bankar; rot hvilka så mången ungdom ohjelpligen törnat, beslöt hans omtänksamma moder att sjelf införa den nye Telemak i äktenskapets säkra hamn; dessutom genomträngdes stundom hennes själ af medlidande med sonens oskuldslif, en äkta qvinlig känsla, som hennes gudaktiga lifs späkhingar icke kunnat utplåna. Det föreföll henne både rätt och klokt att förkorta en pröfning, som, ehuru den ut