ten — den gömde intet bref, och hon blef likaså bittert gäckad som en girigbuk, hvilken väntat finna en guldåder i en vanlig grufva Då den unga frun märkte att allt letande var fåfängt, utstod hon i några minuter all: den ängslan som förlusten af ett kärleksbref kan ingifva; efter hand sökte hon att vagga sina farhågor till ro med skenf-gra tröstegrunder. Han har blott skrämt mig, tänkte hon, och jag är bra enfaldig som kan taga detta skämt för allvar. Hvad skulle väl han ha att skrifva till mig? Han måste ju inse att min qvinliga värdighet förbjuder mig att läsa det jag icke kan höra. IV. Samma afton, eller rättare samma natt, det första fru de Gardagne blifvit ensam i sin sängkammare, urladdade hon sina klädnings fickor, dessa bottenlösa svalg, som vanligtvis rymde hela. ris af processakter och i hvilka den gamla damen godt kunnat inhysa.sin klotrunda mops. För tillfället framletade hony med undantag af sin börs och snusdosa, endast en liten pappersrulle, som var högligen förbluffad öfver :sin otrefliga boning: Med en hand, öfverkorsad af millioner rynkor och streck, öppnade hon vårdslöst den arma lilla silkesvelinsrullen, denna lilla myskerade biljett, ämnad att smekas af sammetsfina rogenfingrar, påsatte sina glasögon och: genomstafvade älskogsrunorna med ett intresse, som borde förutsätta att hon var fyratio år yngre än den obevekliga kyrkoboken antydde. Sedan hon noggrannt genomläst och återläst det lilla, subtilt stiliserade kärleksbrefvet, försjönk hon i djup tankfullhet. På det att läsaren må förstå denna ,bit ur det verkliga lifvet,, må: ste vi anhålla att han, för ett ögonblick, under vår ledning, behagar taga den gamla, -bekymrade markisinnans tankar i betraktande.