Aftonbladet – 14 maj 1860, sida 3

t. gr Från frih. 4. C. Raab har redaktionen mot-. tagit följande skrifvelse: Sedan redaktionen af Dagligt Allehanda förklarat sig icke böra eller vilja intaga hosföljande artikel, anhålles ödmjukligen, att Aftonbladet ville inrymma densamma i dagens nummer: : Till redaktionen af Dagligt Allehavda. I lördagsnumret af tit. tidning fick jag till min stora förvåning, läsa ett lika sårande som obefogadt anfall mot mig af min gamle politiske vän hr Dalman, som tillåtit sig att iltolka mina ord till en andemening, som de licke innebära, och att påbörda mig motiver, fsom äro mig främmande. Detta personliga anfall oroar mig dock vida mindre än den bedröfliga tanka, som är uttryckt i de sista raderna af hr Dalmans artikel, deri han öppet Juttalar sin bjertans mening, att unionens upplösning visserligen vore ett möjligt, men ingalunda beklagligt resultat af hans och grefve Anckarsvärds verksamhet. uti norska frågan. I Förmodligen föreställer sig hr Dalman, att Than genom sträfvandet för detta fosterländska Tverk skall göra sig ett odödligt namn såsom Iden store patriotens lille sekundant. Att detta resultat, unionens upplösning, skulle vara riksdagsmajoritetens syftemål, är ett påstående, som jag anser ännu mera maktpåliggande att tillbakavisa än att försvara minoritetens mening. Jag får derföre här, likasom jag gjorde det vid.festen på Phoenix, tillåta mig förklara hvarje sådan uttydning af majoritetens mening för en orättvis beskyllning emot denna majoritet, hvars åsigter, enligt min öfvertygelse, i hufvudsak skilja sig från minoritetens endast i sättet att bemöta brödrafolkets vid flera tillfällen ådagalagda, äfven af mig i alla mina riksdagsyttranden i denna fråga framhållna och ogillade misstänksamhet och öfverdrifna anspråk. Detta tal om unionens upplösning hellre än en falsk vän innebär just ett sådant oenighetsfrö, som splitets demon velat utså i Norden, men som jag hoppas att en mild försyn icke skall tillstädja honom att bringa till mognad. Detta oenighetsfrö — detta tal om likgiltighet för unionens bestånd —, som bestämdt ogillas äfven af den större, mångfaldigt öfvervägande delen af majoritetens medlemmar, är emellertid ett hemskt skrän, som upprör min fosterlandskänsla vida mer än alla anfall mot min person. Det är mot detta skrän jag vid alla tillfällen hitintills uppträdt och fortfarande vill kämpa. Fritt må alla upptänkbara oqvädinsord slungas emot mig, om jag kan lyckas att i någon mån förekomma den farliga begreppsförvillelse, som den store och den lille patrioten förena sig att åstadkomma, om betydelsen af den vid riksdagen i norska frågan synliga majoriteten, som skulle den hylla dessa herrars nu alltför ohöljt blottade afsigter. Af dessa mina åsigter, och då jag anser min egen sak alltför underordnad fäderneslandets, kan det förklaras, att jag i min föregående skrifvelse till tit. i detta ämne undvek all polemik med grefve Anckarsvärd, och att jag till och med gick så långt i undfallenhet, att jag, för att få min skrifvelse jemte mina yttranden på Phoenix lästa af Dagligt Allehandas aktade publik, tillät borttagandet af hvarje ord, som tit. fann för grefve Anckarsvärd anstötligt. Jag underkastade mig då denna censur och qväfde den egna billiga förtrytelsen, icke blott derföre, att jag önskade få i tit. tidning snart utreda för allmänheten sanna förhållandet, utan ock derföre att, då någon annan upprättelse mot skymford af den åttatioårige mannen ej var tänkbar än med pennan, det var mig, vid minnet af hans bättre dagar, vämjeligt att ingå i svaromål på hans under ett beklagansvärdt anfall af sjelfuppretning tanklöst nedskrifva ilskna och vettlösa smädelser. Jag ville desto hellre skorna honom och mig sjelf från en sådan polemik, som jag föreställde mig, att han skulle — hvad som vederbör en hederlig man — sjelf återtaga sina invektiver, då han icke kunde undgå att af de ordagrannt samma dag i Aftonbladet införda yttrandena erfara, att han alldeles missförstått andan i de delar deraf, son han först läst, och hvilka, lösryckta ur sitt sammanhang, beklagligen kunde misstänkas att innebära en — icke minst för mig sjelf — förhatlig syftning. Grefve Anckarsvärds fosterlandskänsla är af ingen betviflad, men värdet af hans förslager: desto mera, och man har vant sig att fästa mera uppmärksamhet vid hans oftast till passionerna vädjande, fordom glänsande föredrag, än mot: svarande vigt vid hans mening. Derföre aktade jag äfven mindre på hans angrepp, och jag skulle nu hafva lemnat Honom alldeles ovidrörd, om ej hr Dalman, förtjust att af grefve Anckarsvärd hedras med att ställas bredvid honom i den norska. frågan, blifvit förledd att upptaga hr grefvens ohyfsade sändebref som sitt eget och att öfverfalla mig. Detta är af honom så mycket oförlåtligare, som han, innan han skref, haft tillfälle. att genomläsa hvad jag verkligen yttrat; som han tvifvelsutan i Allebanda läst min enkla redogörelse för min tankegång i frågan och således sett och erfarit att jag i det klandrade yttrandet, långt ifrån att kasta någon skugga på majoriteten, tillbakavisat de antydningar, som gjordes om minoritetens större välvilja för unionen. Han visste dessutom, att jag icke deltog i tillställningen föregående lördag; han visste, att jag icke beslöt deltaga i festen på Phoenix förr, än jag af 2:ne för honom namngifna personer försäkrades, att densamma icke skulle få ringaste anstrykning af partidemonstration; han kände specielt min fasta och varma öfvertygelse, att norden bar en stor och betydelsefull framtid, om dess 3:ne närbeslägtade folk broderligt förena sina krafter. — Allt detta visste han, mina motiver kände han; och likväl anföll han mig så smädligt och oförsynt. Längt ifrån att begära, skulle jag förakta, :tt skonsmål, grundadt på vänskapligt föraållande, men med full befogenhet kunde ert a Vv n DA FAR FX BB 5 ss Am