Aftonbladet – 14 maj 1860, sida 2

men icke att herrskan, svarade vicomten ironiskt; hans vaksamma hersklystnad griper in i de minsta detaljer; han har längesen förbjudit er att valsa och läsa romaner, nu gäller det teatern, i morgon all sorts dans, i öfvermorgon promenadridter; jag undrar hur länge han skall värdigas tolerera tapisseriet och pianot! Men tålamod; deras tur kommer väl också. Ytliga betraktare skulle kalla detta tyranni; jag ser uti detta beteende ett beundransvärdt logiskt regeringssystem, som isynnerhet tillämpas med en veritabel rysk seghet. På min ära, sköna glafvinna (jag böjer i tanken knä och ber er tillgifva det harmsna ordet), herr. de Luscourt har verkligen tilltvingat sig, Ja vill icke säga, min vänskap, ty detta skulle ni icke tro, men min — buttra aktning. Han är sannerligen en durkdrifven politikus, under en helgonyta. Hade han försökt att gå bröstgänges tillväga, att på en gång genomdrifva sin vilja, -så hade han måhända rönt något motstånd; men som han mer än väl förutsåg detta, har han smugit fram pianissimo, fjät för fjät, så att er passiva lydnad nu är någonting som faller af sig sjelft. Detta förhållande är så mycket kuriösare, som man, vid att se er båda, sida vid sida, förr skulle tro på en ädel drottninga blomsterkransade spira, än på en barsk konungs despotiska vardel — — Fru de Luscourt afhörde denna satiriska tirad med ett halft leende, som förrådde både bifall och harm; men hon :beherrskade sig ögonblickligen och återtog det allvar en hug:ru. måste Visa, som inser att hennes egen Värdighet är helt och hållet fästad vid hennes mans. Jag finner ingenting löjligt i uppfyllandet Af en pligto, genmälte hon lugnt, och dessatom ger mig herr Luscourt endast råd, icke några befallningar. Det är både höfligare och klokare, svarade den fyratioårige älskaren, utan att låta bringa sig ur koncepterna. å Den unga frun slog ut och ihop sin solfjäder flera gånger med en slags krampaktig otålighet. (Forts.följer.)