Aftonbladet – 12 maj 1860, sida 2

em välsignad uppfinning, som bållersen för arglig corpulens inom, det sköna lagoms gränser. Klädd med smakfull enkelhet, den enda lyx, som. icke skriker mot den moderna drägteny (läsaren påminne sig att denna sannfärdiga historia skrefs anno 1835), hade han ett hvad man kallar nobelt, rikt och själfullt yttre, tre egenskaper, som sällan förenas. På gatan ;förlätö gaminefna, hönonv hans,gula glacehandskar för hans godmodigafysionomis skull... Alla damer smålogo, när han trädde ir i salongen, och bans dyckliga ansigtebedrog till den grad, att man i allmänhet tog hans på en gång lifliga och milda ögas glans för uttrycket af en rikt begåfvad själ. Sjelfva Diogenes hade, ifall. han mött denne Phoenix, kanske blåst ut ljuset i sin lykta, emedan han ändthgen trodde sig hittat en — menniska. För tillfället var denne lyckans gunstling målet för de tre kamraternas konversationspilar. Med ett öfverlägset småleende lyssnade han tankspridt på vännernas pikar och illugioner, fullt medveten att endast en vink från hans sida behöfdes för att tillbakavisa dem inom behöriga. -skrankoryi fall-deras qvickheter vågade tangera gränsen af hans värdighet; och för att blifva lydd, beböfde han knappast yttra med Ludvig den högtälskade: Tyst mina berrar, det är kungen! Då vi nu äro på kapitlet om Choisy, sade en af de tre, skall jag regalera er med den oerhördaste, förunderligaste, otroligaste, genomgalnaste sak . Till saken dåv, halfgäspade lejonkungen, madam de Sevignes bref äro gamla bekanta. Nåvälr, fortfor berättaren, i parentes den yngste i sällskapet, i förmiddags, då jag gick förbi Tortonis, såg jag Jag ryser ännu då jag tänker på det! — såg jag miss Rebecka; vår vän Choisys favorithäst, Rebecka, fallen