Aftonbladet – 12 maj 1860, sida 2

elegans, som hvimlade förbi deras lugna vrå; syntes det tydligt att de beslutat sig att icke under något vilkor lemna den för att tränga sig in uti interieuren,; då deremot en provinsens vetgirige son , notabene sedan han segrande utkämpat striden med blygheten, icke ger sig ro innan han, osedd, smugit en nyfiken blick bakom budoirens mussliner. Våra fyra konverserade helt ogeneradt. med hvarandra och brydde sig icke mera om de kringstående än om de varit möbler; observerade nästan intet utom hvarandra; hörde: med flegar nonchalans Frankrikes stoltaste namn anmälas af vigtiga kammartjenare, och endast 1å en dam, en ytterst modern nemligen; anmäldes, bevärdigades hon med en flyktig olick; dock, för att icke anses bekajade med detta afskyvärda, som kallas borgerlig nyfikenhet, godtgjordes denna fjerdedels blick genast genom en mer eller mindre lyckad satirisk janmärkning. z Tre af dessa lejon (vi hafva ju kommit öfverens om att de voro fullt Värdiga denna afundsvärda hederstitel) stodo framför. den fj-rde, som eröfrat en ländstol ellers-om ni så, vill, en semmap, i hvilken han nedsjunkit med korslagda. ben och armar, och det artistiskt friserade hufvudet tillbakalutadt mot ett fönster, hvars mörkröda damastgardiner utgjorde en förskönande ram till samma hypereleganta hufvud. Mannen, som odisputabelt var den förnämste i det slutna sällskapet, hade sett sina modiga fyrtio år, ehuru han vid första påseendet tog sig mycket yngre ut;, men såg man litet närmare och skarpare efter, kunde man, utar öfverdrift, påstå att han hade sina fyrtiofem bakom .sig. Han var lång och starkt byggd, medvett fint, vackert-reguliert ansigte och-så smål om lifvet, att en van skräddareblick geHast skulle varsnat snörlifvet under västen —