EKUNSKAPENS TRÄD, Fritt efter Charles de Be:nard. I En af de. sista parisiska karnavalsdagarna år31835 trängdes en massa aristokratiska ekipager utanför et: af de elegantaste botellerna vid Universitetsgatan. Dörrarne till denna högadliga boning stodo vidöppna, men tönsterna deremot hermetiskt tillslutna, något som stötte litet på oförnuft; ithy att ju mera salongerna proppades med en nobless, som behöfde andas liksom andra simpla menniskor, desto mindre luft bestods på person. E. I korthet: hela :denna lysandej leende, jollrande samling led af ett gemensamt ondt — qväfning. Men modet gör underverk. Med undantag af en ung lady (Albions sköna döttrars ömtålighet är ökänd), som redan dånat i antichamberny uthärdade både lejon och lejoninnor,, särdeles de senarej denna infernaliskå atmosfer med ett kurage, värdigt en ångfartygsmaskinist. De klokaste bjödo till att göra sig nöjet så drägligt söm omständigbeterna tilläto. Derföre hade åtskilliga herrar sökt och funnit en någorlunda knuftningsfri plats i ett hörn af försalongen, till höger on ingången, skyddade mot vådan attiförsvinna i. massan af de sist ankommande; somväniströmmade in, än stockades; en präktig, sakta böljande flod, gnistrande af guld och juveler. Denna, grupp utgjordes af fyra individer, från tjugofem till och, med fyrtio år, med detta obeskrifliga i utseende, paryr; hållning, med ett-ord allt, som karakteriserar det äkta och veritabla pariserlejonet. F ullkomligtlikgiltiga för all den prakt, all den berusande