Aftonbladet – 11 maj 1860, sida 3

släta som en mur, så att vi nödgas hänga oss med hela vår tyngd pålasson, som täbjee sig alltmer, med ett eget olycksbådände ljud, och blef allt tunnare. Blott ett par sammanflätade remmar af oxhud skilja oss från en säker död mot de skarpa klippkanterna eller i de skummande vågorna under våra fötter. Men lasson håller, och snart är den värsta faran förbi; vi fatta säkert fotfäste på en framskjutande klippspets eller trädrot; ännu ett tag öfver den skrofliga: granitytan, så ett annat, ett språng, en slutlig häftig ryckning och — hurra! Man griper oss under armarne, drager upp oss, ställer oss på våra fötter, men vi sjunka utmattade till jorden, omgifna af zapotekerna, qvinnorna, anförarne och mulåsnedrifvarne med sina djur, hvilka alla funnit skydd mot det rasande ovädret i ett slags grotta. Blickande nedåt härifrån, hade de upptäck: Rowley och mig, kämpande om våra lif mot strömmen, och sålunda kunde de komma till vårt bistånd och rädda Oss, genom att sammanknyta flera lassos. Om hjelpen ännu hade kommit tids nog, var tvifvelaktigt. Alt lif ktes hafva flytt vår lekamen efter allt hvad vi utstått; vi förmådde icke röra ett finger och lågo der bjelplösa och orörliga ipå marken, med en otydlig, skimrande synförmåga, som icke var tillräcklig att bibringa oss något fullt medvetande af hvad som föregick omkring oss. Trötthet, feber, det kalla vattenbadet efter den yttersta upphettning, de lidanden af alla slag, vi under loppet af tjugofyra timmar häde utstått, hade helt och hållet beröfvat oss våra?! krafter och försatt 0s3-i ett slags afdomning. Ovädret drog innan kort vidare, lemnande efter sig. ett bredt spår af sin förhärjande framfart. MexikaDarne fortsatte åter. sin väg, med undantag af tre eller fyra, hvilka qvarstannade hosg oss