Aftonbladet – 11 maj 1860, sida 3

jemte våra vä e och tjenare. Byn, di vi nu skulle strärva, var blott en timmas väg aflägsen, men vi voro ur stånd att tillryggalägga detta korta afstånd. De :godhjertadc zapotekernia gåfvo oss Stärkande medel, afklädde oss våra drypande, sönderrifna kläder och insvepte oss i filtar och täcken. Vi föllo i en djup sömn, som varade hela aftonen och större delen af natten och så stärkte oss, att vi kunde bryta upp en timma innan morgonen grydde, men endast långsamt och med stor smärta i våra söjderslagna, ömmande lemmar vid hvarje stöt eller ovarsara rörelse af våra mulor, på hvilka vi mer hängde än sutto. Vår väg förde öfver höjder och dalar, än stigande, än fallande. Vi nådde snart gränsen för den föregående dagens förödelser, och höllo, efter ungefär en timmas ridt, på ryggen af en brant bergskam, vid hvars fot det förlofvade latidet,de efterlängtade kojorna enligt våra vägvisares försäkran skulle igga. Under det mulåsnedrifvarne synade remtygenspårsina djur och fästade packningen stadigare innan vi skulle begynna nedstigandet, sutto Rowley och jag, insvepta i vida mexikanska mantlar, på våra mulor och blickade mot morgonstjernan, som långsamt sjönk ner mot horisonten och blef allt blekare och mattare, Plötsligt ljusnade himlen i röster, och en glänsande ljusstråle färgade bergens spetsar i vester; en ljuspunkt, icke större än en; stjerna, och döck icke någon, skimrande med: ett rosenfärgadt sken; Derpå tedde sig en annan dylik ljusfläck, helt nära till den första, som snart blef till em flammande eldtunga, hvilken sänkte sig öfver de snöbetäckta bergens silfverglänsande toppar. Mer dan, vi sålunda försjunkna i beundran blickade ditåt, öfvergjötog fem, tio, tjugo bergs