Aftonbladet – 11 maj 1860, sida 2

Är ni då af kocker eller salt, efter ni är så rädda om ert skinn? Nog har jag mången gång blifv.t rätt dugtigt genomblött i våra Förenta Stater, utan att jag derföre har smultit, och jag skall säga er, att våra störtregn också icke äro någon barnlek. Ännu en gång blickade vi omkring oss och häpnade öfver den snabba törändring himlen inom få ögonblick undergått. Firmamentets djupblåa, guldglänsande genomskinlighet hade försvunnit och efterträdtse af en dyster, metallglänsande gråhet. Sjelfva luftens beskaffenhet hade blifvit annorlunda; den var hvarken varm eller kall, men den kändes icke mer2 elastisk och mjuk, utan tung och tryckande. Vi sågo huru det dunkla molnet måningom höjde sig alltmer öfver bergen och utbredde sig, tills det sväfvade öfver dalen som en ofantlig nattlapp, med vingspetsarne hvilande på de berg, hvilka på båda sidorna begränsade dalen. Till höger sågo vi murarne och taken af Quidricovi alldeles i vår närhet. Hvarföre begifva vi oss icke till stadenn, ropade jag till tågets ledare, vi kunna ju icke mer vara långt aflägsna derifrån ?2 Mer än fem timmars väg, svarade de, rubkande på hufvudet och oroligt blickande på! molnet, som allt dunklare och hotfullare uttänjde sig och tillsvällde. Det liknade nu ett fruktansvärdt odjur eller den fabelaktiga draken, som med sina ofantliga polypklor släpade sig framåt, kastande sin bemska skugga vida omkring berg och dal, skog och klyfta, och böljande dem i natt och dimma. Till höger och bakom oss voro bergen ännu purprade och förgylda af solens strålar, men till venster och framför oss var allt svart som grafven. Med en enda blick kunde vise den djupaste natt och den mest leende dag mötas, utan att försmälta i hvarandra. Det var en