Aftonbladet – 11 maj 1860, sida 2

vade, derpå en paus, under hvilken man ej hörde annat än våra hästars flåsande, hvilka trängde sig fram genom :hålvägen och klättrade uppför en brant sluttning. Åter öppnade sig molnet, och åter flammade allt omkring oss i ljusan låga. Ännu en gång en knall, och stormen bröt lös med all sin kraft oc raseri, liksom om den våldsamt sprängt sitt fängsels dörrar, och nedslog och spillrade och strödde som agnar omkring i luften allt hvad den mötte på sin väg. Skogens träd bäfvade och svigtade först ett ögonblick, liksom försökte de att sätta sig emot dess raseri, men förgäfves; snart lågo oöfverskådliga sträckor af den kraftigaste, herrligaste urskog afmejade med ett förförligt brak, likt dånet af tusende kanoner, — grenarne i spillror, rötterna uppryckta ur jorden. Det var icke längre en skog, — det var ett kaos, en ocean af qvistar och stubbar, hvilka kriovgvräktes såsom böljorna på ett stormupprördt hbaf, eller slungades i luften som halmstrån. Grenar, blad och stoft förmörkade luften. Gud vare oss nådig! Rowley! Hvar är du? Intet svar. Hvad har det blifvit af dem!?2 Ännu en vindstöt, ursinnigare än den första. Kunna bergen stå emot den utan att svigta i sina grundvalar? Skela de icke störta öfverända? Ja, vid den Allsmäktige, det sker! Jorden bäfvar, berget under våra fötter vacklar och gifver efter, luften blir tjock och qväfvande — full af stoft, salpeter och svafvel. Vi kunna knappt hålla oss uppe, Alltär böljdt i den djupaste natt. Vi se ingenting och höra endast orkanens rytandefochithordönets rullande och braket af störtande träd och splittrade grenar. : Plötsligt upphör stormen och allt blir lugnt; men så nästan ögonblickligt, att förändringen blir hemsk och onaturlig. Intet ljud höres,