Aftonbladet – 11 maj 1860, sida 2

och schakaler närma sig för att söka skydd, och rusa tjutande tillbaka i skogen, då de icke kunna finna något sådant. Icke en vindfläkt rör sig, men hela naturen, örter, träd, menniskor och djur, tyckes darra och bäfva af förskräckelse. Våra hästar frusta och bada i svett, under det de jaga framåt med vidöppna näsborrar och gnistrande ögon, darrande i alla lemmar och halfdöda af ångest; deras språng och skutt likna mera en jagad tigers än hästens. Våra följeslagares utrop och böner fortfara utan uppehåll, än hviskande, ön suckande och stönande i alla möjliga tonarter; den högsta fasas askgråa färg målade sig på hvarje anlete. Några ögonblick herrskade en dödstystnad, ett onaturligt lugn rundtomkring oss: det var som hölle alla elementer andan, för att samla sina krafter till ett förfärligt utbrott. Derpå hörde man en dof, veklagande ton, som tycktes tränga sig fram djupt ur jordens inelfvor. Varningen var betydelsefull! Halt! balt! ropade vi åt tågets ledare; halt! låt oss söka skydd mot stormen. Bort! Bort! För himlens skull, eljest äro vi utan räddning förlorade! ljöd svaret. Himlen vare tack! Stigen blir bredare — vi komma till en sluttning — skogen är bakom oss! Hade orkanen brutit lös så länge vi befunno oss i skogen, hade de fallande träden och grenarne sönderkrossat oss. Vi äro nära en mellan klippor inträngd trång däld. Fort! Fort! ropa mexikanarne. Madre de Dios! Dios! Dios! Bistå oss, helga Guds moder I Och väl hade de skäl attiåkalla Gud under detta fasans ögonblick. Jättemolnet öppnade sitt gap och utspydde eldtungor, — spöklika. hvita lågor, som sällsamt och kemskt stucko af mot den täta, mörka bakgrunden. På dem följde ett dunderslag, för hvilket jorden bäf.