Aftonbladet – 11 maj 1860, sida 2

af oss ännu aldrig förr skådad, olycksbådande anblick! Olycksbådande — ja! Sjelfva djurverlden tycktes, I ksom vi sjelfva, ana detta. De pladdrande: papegojorna, de skuttande beskäftiga, snattrande aporna; alla foglar och djur flögo och sprungo skriande och klagande, liksom om de sökt skydd för en öfverbhängande fara. Till och med våra hästar begynte att darra och flåsa och ville icke framåt, utan skyggade åt sidan och stegrade sig fnysande; hela djurverlden var i rörelse, liksom gripen af en omotståndlig förfäran. Skogen hvimlade bokstafligen af lefvande varelser. Hvarifrån kommo de alla? På alla kanter hördes de vilda djurens tjut och fnysande, foglarnes klagorop och ängsliga qvitter. Gamar och falkar, hvilka ännu några minuter förut hade retsat högt upp i skyn, ilade nu med korta. osäkra vingslag under mahognyträdens grenar; hvarje lif egande väsen skyndar, springer, kryper, flyr — apor och tigrar, foglar och krälande djur. . Vamos, por la Santissima! Bort, bort! Annas äro vi alla förlorade! Och vi redo, vi störtade framåt — hvarken klippblock eller trädstubbar, hvarken taggiga ,uskar eller snår kunna uppehålla vår vilda jagt. Sålunda går det framåt i hejdlöst galopp, än klättrande uppför, än handlöst rusande utför, med förtviflad fart flyende en fara, hvars natur icke är oss rätt klar, men hvilken vi ana måste vara stor och ovanlig. Det är en fruktansvärd, fasaväckande fiende, detta dunkla moln, som nalkas alltmer och sväller till allt större och mörkare. Ännu en gång träffar oss, i det vi skåda tillbaka, den blodröda solens sista stråle, för att i nästa ögonblick försvinna båkom det väldiga molnets blytunga fåll. Framåt ila vi städse. Skaror af tigrar och apor, stora och små, ekorrar