Aftonbladet – 10 maj 1860, sida 2

trädlika ormbunkar och cacteer, väl tjugo fot höga och försedda med långa, hotande taggar. Endast tidtals tillstadde terrängens gynsammare beskaffenhet en öfverblick öfver hela vår marschkolonn. Det var en pittoresk anblick, som då öppade sig för våra ögon: anförarne i spetsen som pionierer, försigtigt och oroligt spejande omkring åt alla sidor, liksom soldater, hvika frukta ett bakhåll; qvinfolkets täska, smidiga gestalter, böjande sig öfver sina bästars halsar med det hos mexikanskan medfödda behag och m ngen gång lemnande efter sig stycken af sina mantiljer och slöjor, som fastnat vid qvistarne och taggarne i den labyrint, hvilken vi bjödo till att genomtränga. Men här var ingen tid till artistiska betraktelser, ty vi pådrefvos beständigt af mexikanarnes ångestfulla uppmaningar. Vamos! por dios vamos! Skynda, för Guds skull skynda!l ropade de hvarje gång de märkte det ringaste tecken till afmattning, och vid dessa ord rusade våra hästar åter åstad med förnyad kraft och snabbhet, liksom om de hade förstått deras mening. Sålunda bar det af öfver slätter och höjder, genom dalar och kärr. Den dal, man benämner Oaxaca, förtjenar namnet dal med samma skäl, som man kan kalla Alleghanybergen för en rad af kullar; i Förenta Staterna kalla vi dem bergsryggar. Här i denna dal resa sig höjder till väl 2,000 fot öfver dalbotten och 4 till 5,000 fot öfver hafvet; men dessa försvinna till en obetydlighet — ja man kan säga till slätter, i jemförelse med de gigantiska bergsryggar, hvilka omfatta dalen på alla sidor, liksom i en ram. Och hvilken glänsande ram bilda icke dessa kolossala berg i sin skiftande mångfald af olika former och färger! Här glänsa de som smält guld, der som dunkel brons; lägst ned vid foten äro de betäckta med de mångfaldigaste färgskiftningar af grönt, skarlakan, purpur, violett, ljus