Aftonbladet – 10 maj 1860, sida 2

våra plågor, eller åtminstone komma oss at! glömma dem, och snart tänkte vi knappt mera på feb.rn eller moskitbetten. Det varen ridt, om gällde lif eller död, och våra hästar ansträngde sig till det yttersta, liksom om de hade anat huru mycket som berodde af deras snabbhet. Under den allmänna förvirringen och förskräckelsen hade man gifvit oss hästar i stället för våra mulåsnor, och präktiga krcatur voro de. Jag tviflar på att ens någon virginier hade kunnat rida dem trötta, och de! vill säga nog mycket. Man såg icke tecken till ansträngning i deras rörelser, — det tycktes vara dem en lek att öfvervinna vägens mångfaldiga svårigheter. Öfver kullar och dalar, öfver kärr och klyftor alltid samma säkra steg, än klättrande uppför branterna som kattor, än basande sig ned utför de sluttande klipporna och med beundransvärd kraft sättande af i fyrsprång, så snart marken var gynsam, och allt detta med en sådan otvungen lätthet, att vi knappt märkte någon skakning. Vi hade kunnat sitta lika beqvämt i den rymliga spanska sadeln som i en ländstol, om icke så många binder legat i vår väg, som var öfversådd med kullfallna träd och nedramlade klippstycken... Vi voro tvungna att ständigt draga in tygeln och böja oss, för att undvika de väldiga parasitväxter, som öfverallt hängde öfver vägen och ofta voro försedda med armslånga taggar, som sutto fästade vid stammarne, likt långa, bruna bajonetter; och den oförsigtige, som i full fart skulle hafva rusat emot dem, hade säkert blifvit spetsad på dem och gått en oundviklig död till mötes. Det oaktadt jagade vi framåt på äkta indianskt vis, följande våra båda anförare, hvilka öppnade tåget, mödosamt banande oss väg genom busksnår, der en vildkatt blott med svårighet hade kunnat krypa fram, och slingrande oss i tusende bugter emellan mangroveträd, mimosor,