Aftonbladet – 10 maj 1860, sida 2

jade redan tycka, att det numera icke kunde vara så farligt att låta våra hästar i några minuter frusta ut och hemta andan, Det eviga klättrandet och den. ständiga nödvändigheten att än sakta, än påskynda ridten — en oundviklig följd af vägens eller rättare sagdt stigens beskaffenhet — blef slutligen ytterst tröttsamt för både menniskor och djur. Något samspråk kunde icke komma i fråga under sådana omständigheter. Vi hade fullt göra med att akta oss att bryta nacken eller att få våra tänder inslagna, medan vi slingrade oss mellan trånga klyftor, genom snär och buskar, öfver klippstycken -och trädstubbar, mellan mimosor och trädstammar, förenade med hvarandra genom ett hoptrassladt nät af alla möjliga slingerväxter, med och utan taggar, hvilket allt skulle tagit sig mycket väl ut och gjort effekt på en tafla, men i verkligheten var förbåldt opoetiskt. Vamos, per la santissima madre, värmos!n ljöd det ånyo, och Jetta rop upprepades af mexikanarne med en gäll, genomt:ängande ton, som sönderslet våra öron och förskräckte hästarne, hvilka dervid påskyndade sina steg. Hurra! framåt! framåt! öfver stockar och stenar, genom taggiga busksnår, som refvo och skrapade oss och söndersleto våra kläder. Om let ännu länge fortgår så här, så komma vi snart stt visa oss i paradisisk oskuldsdrägt. Detta är ju en verklig kapplöpning! I spetsen de båda ledarne af tåget, bugande, vinsande, böjande sig än åt ena, än åt andra idan, likt ett par mandariner eller kinesiska fgudabilder; efter dem en zapotek medisin vittoreska mantel, derpå fruntimren, och slutigen de öfriga zapotekerna. Här kom hvarsen -rang eller artigheter i fråga, och Rowley ch jag, som varit något senfärdiga, anförde wu eftertruppen. fForts. följer.