Aftonbladet – 10 maj 1860, sida 2

I gult, himmelsblått och bländande hvitt frå: tusentals paulinier, rankväxter och andra blom mande väster, ur hvilka den skyhöga palmer reser sitt hufvud väl 100 fot högt och vifta sin grönskande krona, lik en turbanbeprydc sultan, öfver den yppiga blomsteroch växt verlden. Härefter följa mahognyoch chicozapotesträden, och i klyftorna: och bergsskref. vorna den kandelaberlika cactusen, och ännt högre upp utbreder den ständict grönskande eken sin månggreniga krona. Här täfla blommor, växter, träd och luft med hvarandra : ständig omvexling. I fem timmars tid hade vi suttit i sadeln och redan vexlat zoner visst trettio gånger, än ifrån den kalla till den tempererade och derpå till den varma och den heta, tierra muy calientev. Vi befunno oss just nu i den sistnämnda, drypande af svett och halfstekta af den förfärliga hettan. En ny verld af växter och djur omgaf css nu. Storax, mangrover och ormbunkar voro här höga som våra högsta furor, och de vanliga skogsträden uppnådde en höjd, som kunde mäta sig med våra kyrktorn. Snåren rundtomkring voro uppfyllda af otaliga svarta tigrar, och vi sågo dessa fega, lömska, smygande djur i dussintal, samt iguaner af 3 fots lä! gd, ekorrar dubbelt så stora som vanligt, pantrar, vildsvin, schakaler, apor och markattor af alla slag och gestalter, som knöto näfven och grinade ned mot oss från hvarje gren. Men hvad är det väl, som framskymtar der borta och med sin hvithet så bjert sticker af mot den mörkblåa himmeln och de bronsfärgade klipporna? En stad — Quidricovi kallar man den. Vi hade nu ridit åtminstone 16 (engelska) mil och trodde oss tredan hafva sluppit den orkan och det störtregn, som så hade uppkrämt våra zapoteker. Rowley, som brummande och pustande red sin väg fram, börs