Aftonbladet – 10 maj 1860, sida 1

dem sårades, men blott denna blef på valplatsen. De mexikanare, med hvilka vi sålunda hade sammanstött, voro zapoteker, som samlade cochenille och voro ett mycket vänligt och godmodigt folk. Oaktadt alla. de omsorger de slösade på oss, tyckte de sig icke kunna göra nog för oss, isynnerhet fruntimren, och ibland dem företrädesvis de båda flickorna, hvilka vi hade befriat ur apornas klor. De hade också allt skäl att vara tacksamma derför. De bevisade oås all möjlig uppmärksamhet, fläktade svalka på oss med palmblad, uppfriskade oss med kylande drycker, förbundo omsorgsfullt våra sår och smörde vårt ansigte och vära händer, söm voro helt vanställda och inflammerade af moskitbett, med balsam och safter, som de pressade ur örter. Kort sagdt, vi kunde aldrig önska oss några ömmare och uppmärksammare vårdarinnor. Snart kände vi oss äfven något bättre och kunde resa oss upp och skåda omkring oss, men vi undveko dock omsorgsfullt att kasta en blick på hvarandras ansigten, ty vi kunde icke uthärda det obehagliga intryck vårt uppsvullna, blodiga, vidriga utseende gjorde på oss. Från höjden, der vi befunno oss, kunde vi fullkomligt öfverskåda moraseti dalbottnen, der vi råkat ut för vårt missöde. Det låg der, ångande som en ofantlig kittel — sådana oändliga dimmor uppstego derur. Till venster såg man klippor och bergväggar, uppskjutande ur ett bottenlöst djup och liksom simmande på dimhafvet. Gamar och a: dra roffoglar kretsade under besa skrän kring den djupa pölen, eller slogo sig ner i toppen af de smärta, resliga palmerna, hvilka liknade ofantliga parasoller eller taket på kinesiska lusthus. Ur sjelfva moraset hörde man bölandet, sorlet och pläskandet af alligatorer, bullgrodor och