Aftonbladet – 10 maj 1860, sida 1

en mensklig själ inom sig. Det var förödmjukande att betrakta förvandtskapen mellan denna apa och vårt eget slägte. Om man afräknar svansen, ha :e man ganska väl kunnat taga den för en af våra yprairicjägare, insvept i djurhudar. Den liknade fullkomligt en stor, fullväxt menniska, och till och med ansigtet uttryckte snarare onda menskliga passioner än djurisk instinkt. Fötter och lår voro såsom .hos en muskulös man, benen böjda och föga köttiga, såsom man ofta ser hos negrerna, armsenorna utstående som tjocka rep, naglarne långa som tigerklor. Intet under att vi besegrades i kampen mot sådara odjur, ty ingen menniska hade kunnåt bestå den. Armarne på denna zambo liknade en hoptrasslad repknippa, och händerna voro så hårdt fastknutna i hvarandra, att de förenade krafterna af åtta eller tio mexikanare och indianer icke förmådde att skilja dem åt. Hvad som ännu varit mig dunkelt i vårt nattliga äfventyr förklarades nu småningom. Vår vägvisare medgaf, att.han af okunnighet eller vårdslöshet valt vårt nattläger helt nära en af dessa förpestade pölar, som äro beryktade i hela provinsen. Kort efter det vi hade insomnat kom en karavan af mexikanska resande och slog sig neri vårt grannskap, men på en höjd, der de icke voro utsatta för de giftiga dunsterna och för moskiterna, hvilka så hade plågat Rowley och mig. Under natten anföllos tvenne fruntimmer, hvilka hade aflägsnat sig ett stycke frin lägret, af zambos eller stora, menniskolika apor, som stundom påträffas i södra delen af Amerika. De flydde, utan att i sin ångest veta hvart, och kommo lyckligtvis åt det håll, der vi bivuakerade. Deras nödrop, vårt hojtande och apornas tjut och ohyggliga, skrattlika gnäggande kallade mexikanarne till vårt bistånd. Aporna vågade icke något förnyadt angrepp; flera af