Aftonbladet – 10 maj 1860, sida 1

qvinnor, de flesta unga, täcka flickor, med de smärta och smidiga gestalterna böljda i den fladdrande, pittoreska slöjan (rebozo) och manteln. (frazada), anförde tåget, ofta skådande bakom sig med ett uttryck af afsky och tillfredsställd. hämnd — alla med sina rosenkransar; hvilkas små kulor snabbt rullade mellan deras fingrar, medan de kysste korset eller tryckte: det mot sitt bröst. Un zambo muerto! Un zambo muerto! (En död Urang-utang) hörde jag dem ropa, då de kommit närmare, Han matado un zambo! De hafva dödat en Urang-utang, upprepade min vårdare med synbar glädje. Nu voro de oss helt nära; flickorna trädde tillbaka, jublande och dansande och korsande sig, under det de ständigt ropade: En Urangutarg! En död Urang-utang! Vi varseblefvo nu midt i gruppen, som öppnade sig, en af våra fruktansvärda fiender från föregående natten, liggande ntsträckt död på marken. Gode Gud! Hvad är detta ? utropade Rowley och jag på en gång. En djefvully Perdonem, vos Sennores. — Un zambo,mono; — muy terribles los zambosr. Förlåt mina herrar, en präktig Urang-utang — förskräckliga apor dessa zambos. ÅA por?, skiek jag. Apor?n upprepade den arme Rowlev. i det han försökte att uppresa sig med tillbjelp af sina händer. sAporl! Markattor! Vid Jupiter! Vi hafva slagits med apor och således af dem blifvit så här illa tilltygade. Detta förekom honom så löjligt, att han glömde sin förargelse och smärtorna af såren ch betten, sjönk tillbaka på sin bädd af pisaögblad och filtar och begynte att skratta så godt hans svullna ansigte och tjocka läppar Jag bade svårt ati öfvertyga mig, aft den kropp, som låg framför mig, aldrig bade byst