Aftonbladet – 9 maj 1860, sida 2

Den berömdaste bland dessa så rikt välsignade provinser är Oaxacas dal jemte de begge bergsdistrikterna Mistecca och Zapoteca, hvilka öfvergå alla andra i skönhet. Det var i lenna oändliga dal, nära 300 (engelska) mil lång, omgifven af Mexikos högsta berg, vi nu befunno oss. Vår minister i Mexikos hufvudstad hade dragit försorg om att vår vandring genom trakter, hvilka blott sällan besökas af någon resande, skulle underlättas på allt möjligt sätt. Vi hade talrika rekommendationsbref till alkalderna och auktoriteterna i alla byar och städer, hvilka blott sparsamt förekomma här och der i Mexikos sydliga provinser; vi kunde erhålla eskort, då sådant var nödigt, och man var förbunden att lemna oss alst möjligt bistånd under vår resa. Men då hvarken auktoriteterna eller hans excellens ministern kunde inrätta värdsbus och herbergen, der sådana icke funnos, så voro vi ofta tvungna att lägra oss i det fria, med himlen till tak öfver oss. Och ett herrligt tak, isanving, var denna tropiska himmel med sina stjernbilder, aldrig ännu skådade af nordens barn, på hvilken hvarje stjerna tycktes större och mera glänsande, till följd af den genomskinliga atmosferen. Mars och Saturnus, Venus och Jupiter voro alla försvunna; Stora och Lilla Björnen kunde man ännu se vid horisonten. Långt, långt i fjerran såg man skeppet Argo och den blixtrande Centauren, och. öfverstrålande alla andra, kristendomens sublima sinnebild, det gigantiska sydliga korset i hela dess glans och majestät upprest öfver den dunkelblåa kristallgrunden. Medan man fästade våra hängmattor vid de lägsta grenarne af ett träd — ty i denna del af Mexiko är det icke rådligt att sofva på bara marken, om man vill undvika att komma i beröring med ormar och: andra kräldjur — upptände kocken sin eld under en kl:ppa