Aftonbladet – 9 maj 1860, sida 2

mina skrattmuskler; men nu var saken nästan alltför allvarsam, att man skulle haft lust att skratta. Genom den af moskitosbetten förorsakade svedan och verkningarne af de genomträngande, giftiga dunster, som alltmer tätnade omkring oss, befann jag mig i en verklig feber, än glödande af hetta, än darrande af köld, med tungan fastklibbad vid gommen, blodsprängda ögon och brännände tinningar. Jag hörde ett tungt fall. Det var Rowley, som hoppade ut ur sn hängmatta. Fördömdt ! ropade han, hvar befinna vi oss? Ofvan eller under jord? Voro vi eller äro vi ; mexikanernas skärseld? Ja, der måste vibefinna oss, och det s: säkert som att det finnes ormar i Virginien. Hör hit, arrieros (mulisnedrifvare)! Pablo! Matteol, I samma ögonblick förnam jag ett skri af ingest och förskräckelse, sådant jag ännu aldrig förut eller efteråt hört det, ett nödrop liksom af en qvinna stad i högsta nöd och yttersta fara, b.ott några steg från 085. Jag var inom ett ögonblick på benen och såg två vitklädda, intagande fruntimmersgestalter störta eller s arare flyga förbi mig, ropande Socorro! Socorro! por Dios! (Hjelp! Hjelp! r Guds skuld!) med en bjertslitande ton. I hälarne på de flyende hoppade och sprungo med väldiga skutt tre eller fyra dunkla gestalter, som liknade skuggor från en annan verld. Väl sågo de ut som menniskor, men ;å hemska och förfärliga, så öfvernaturliga och spöklika. att deras plötsliga uppträdande i len mörka dalfördjupningen bade kunnat skaka äfven de starkaste nerver. Rowley och ag stodo några sekunder liksom förlamade vf denna hemska företeelse, men ett nytu vödrop återgaf oss vår själsnärvaro. En af jickorna hade antingen slintat eller sjunkit red af trötthet och låg hjelplös på marken.