Aftonbladet – 9 maj 1860, sida 1

min ungdom — min korta ungdom! svarade hon, hvarefter hon utförligt berättade allt, som sammanhärgde. med dessa nästan luktlösa violblommor-och detta skrynkliga band. Med hvilken sorgsen ömhet återkom hon icke till dessa minnen, som så länge varit begrafna i tysthet! Hon framkallade dem alla, glömmande intet, och aftäckte ett och ett i sender de sår, som blödde på djupet af hennes själ. Lucile grät. — Och du sade ingenting), klagade hon. . Hvad godt skulle det-ha gjort svarade Bertha. . En timma derefter kände hon sig trött. Hon bad Lucile lägga blonimörna och bandet å täcket, lade händerna i kors öfver bröstet och tillslöt ögonen. Så förblef hon en stund, bevakad af systern, som icke ville röra sig. Vid middägstiden lyfte hon hastigt sina händer möt himlen; hennes ansigte var liksom förklaradt, ögonen glänste med ett uttryck af strålande glädje, och med en ton af ytterlig trötthet sade hon: Ändiligen!; Lucile lutade sig fram öfver henn . vHvad fattas dig?. frågade hon förskräckt. Intet — svarade Bertha med svag röst, ... jag är litet sömning -... kyss mig! En svag pust sväfvade öfver Luciles ansigte. Bertha letade efter buketten, tog den, och vände hufvudet åt sidan. Det Stilla Vattnet hade insomnat för att aldrig mer uppvakna. (Slut.)