Aftonbladet – 9 maj 1860, sida 1

nu äfven bebodde en våning i hotellet vid gatan Miromesnil — hade börjat tro, det Bertha haft öfverdrifna farhågor i afseende på sitt tillståndy måste hon infaga sängen. Läkaren förvånades öfver de härjningar en feber, som patienten ej frågat efter, hade anställt. Sjukdomen gjorde hastiga framsteg; en resa, som skulle hafva varit nödvändig, blef omöjlig: Bertha måste hållas vid sängen; hon aftynade timma efter timma, och flera konsulterande läkare förklarade, att läkemedel icke mera verkade på organer, som efterhand hade blifvit utnötta; hon skulle af mattighet tvina bort. En fullkomlig hvila vote det enda, som kunde lindra, möjligen rädda benne. Bestörtning herrskade i hela huset. Det gjorde en ondt att se herr Desprez, hvilken Bertha bedt att bevara hennes hemlighet. Hon var nu för honom lik en länge misskänd syster; som han höll på att förlora just i det ögonblick, då han tillbad henne. Felix var icke mindre tröstlös, men han trodde att det blott var en kris, och hoppet. .uppehböll honom. Lucile gjorde sig äfven illusioner, åt hvilka hon hängaf sig med hela sin karakters lyekliga blindhet: Inför dem alla visade sig Bertha lugn och förtröstande. En Morgon, sedan hon omfamnat de tre barnen med långvarig rörelse, bad hon Lucile framtaga ett litet skrin, som hon icke öppnat på många år. En liten nyckel, som bon alltid bar på sig, passade till läset, och hon framtog ur skrinet en alldeles förtorkad bukett af violblommor samt ett blått sidenband. Hon luktade på buketten, liksom hon så ofta under en annan tid hade gjort, och lindade: bandet kring sina fingrar. En matt rodnad färgade hennes kinder. —Ack, hvad det är länge sedan! — sade hon. Hennes syster, som gaf akt på henne, frågade hentie om dessa båda föremåls historia. — Det är