Aftonbladet – 8 maj 1860, sida 1

jag ser händelserna på afstånd. Ingenting undfaller det, som kan tjena att förvilla mig och göra mig modlös. Det finnes otaliga skäl att omintetgöra mina bästa föresatser; det drifver mig, det lemnar mig hvarken rast eller ro, det är slugare, rikare på spetsfundiga bevis, lifligare, mera paradoxt i sina slutsatser, ju sämre den sak är, som det har att försvara. Mitt hufvud harmas, hjertat reser sig upp — men jag blir besegrad. Den tiden jag tillbragte i ert sällskap och som är mitt lifs enda ljufva minne, var det något, som manade mig att vända mig till herr Des Fournels, öppna mitt hjerta för honom och bedja om er hand; jag kände att deruti låg min räddning, min sinnesro, min lycka och det högsta jordiska goda. En inre röst manade mig, jag var viss derom, men ändå uppsköt jag hvarje dag till den påföljande detta steg,! hvaraf jag insåg att min framtid berodde.: En afton — ni föreföll mig då så god, och i edra ögon låg ett så ljuft uttryck! — höll jag på att taga det afgörande steget. En notarie kom händelsevis och tog herr Des Tournels arm just som jag skulle tilltala honom. Er far aflägsnade gig, och då han återkom en timma derefter, svek mitt mod, Följande dagen träffade jag herr Lecerf; han omtalade ert förestående giftermål; dermed var allt förbi, Från den stunden har jag varit lik ett spån, som på vågen drifves af hvarje vind. Jag har icke haft mod till något, och slumpen har styrt mitt lif. Jag har icke vidare kämpat emot, hvilket milt äktenskap till fullo visat. Jag förutsåg dess följder lika klart som jag ser solens ljus, och jag har underkastat mig dem en efter annan utan att göra något för att mildra den oundgängliga upp: lösningen, Jag hade den afskyvärda öfvertygelsen, att ora en olycka icke hände mig