Aftonbladet – 7 maj 1860, sida 3

bära tyngden af en olycka, af hvilken hon ville hafva sin del? — Kunde han så misskänna henne? En morgon, under det att Lucile ännu var qvar på slottet, kom ett slags tjenare dit, le: dande vid händen en liten gosse, klädd i sorgdrägt.Han hade ett angeläget bref till fru: Claverond, sade han. Man införde honom; Vid åsynen af barnet darradeBertha i alla lemmar. Ni kommer från herr dAuberive? frågade bon betjenten, Jan, svarade mannen förvånad, Och detta är hans son? återtog hon. Tjenaren gjorde en jakande åtbörd med hufvudet. Bertba tog brefvet, som han höll i handen, och bad honom aflägsna sig. Blifven ensam med sin syster, hvilken förvånad betraktade henne i tystnad, tog Bertha barnet på sitt knä och uppbröt häftigt förseglingen. Ack, min Gud, han reser! utropade hon. Men hvad fattas dig? frågade Lucile. Det frågar du ? sade Bertha. Omslaget, som Bertha hade öppnat, innes slöt två ct: det ena var kort och skrifvet för att läsas af herr Claverond; det andra — bvaruti-Francis blyga hjerta för första gången öppnade sig — ganska långt. Bertha läste igenom det med ens, ända till slutet. Efter att ha omtalat Sin hustrus död med några passande ord, utan någon skymt af skrymtan, fortsatte dAuberive: Sålunda har jag förlorat den, som bar mitt namn och skänkte mig en son. Låt mig nu för er få förklara, hvarföre jag anförtror er detta barn, hvarföre jag beder er beskydda det, älska det, med ett ord, för det vara en mor i ordets fullaste betydelse. Från den dag, då jag mötte er vid stranden af den kära bäck, hvarest ni talade till mig i ett på en gång så fast och så vänskapligt språk, har jag älskat er med en kärlek,