Aftonbladet – 7 maj 1860, sida 2

blifvit gröfre, de smärta popplarna hade blifvit högre; kojan, i hvilken de en stund sökt skydd mot regnet, stod qvar på samma ställe, men remnad, förfallen, hotande att vid första stormväder sammanstörta på den flata, mossbevuxna berghällen. Den krokiga asken, mot hvilken herden hade stödt sig, var utdöd. Med bleka läppar. och pannan beskuggad af det veck vid ögonvrån, som hennes far alltid funnit så betecknande, vandrade hon fram öfver dessa öde stränder och dessa hedar, som hennes okufliga minne befolkade. Hon återkom så upprörd och så nedslagen derifrån, att hon icke mera återvände dit. I denna luft, som hon fordom så gerna inandats, kände hon sin själ domnad och vek, liksom den af splstrålarnå hårdnade joröskorpan uppmjukas af regnet. Bland. de. personer, som under denna tid oftare besökte dem, var herr Jules Desprez den, förnämste. Han dref fortfarande sin fabrik i närmaste stad. Enda skilnaden var, att denna fabrik nu sysselsatte tusen arbetare i stället för tre hundra. Felix förre kompanjon, som i sitt sinne anklagade Bertha föratt hafva dragit Claverond till Paris, var i början mycket främmande för henne och nästan afvogsinnad. Dragen till henne genom hennes otvungna, öppna och enkla sätt, studerade han henne först med fruktan, sedan med intresse, och ändtligen med beundran. Slutligen framstod hon för honom i sin sanna karakter. En afton, då hån hade druckit t6 ensam med henne, under det att Felix var sysselsatt med några angelägna bref, fattade Jules trohjertadt henities hand och sade: Jag har bedömt er orätt, förlåt mig, och räkna på, mig hädanefter. Och från den dagen tillhörde ban henne helt och hållet.