Aftonbladet – 7 maj 1860, sida 2

hon ämnade alltid göra det, utan emedan hor ville förvärfva visshet om huruvida hon med en klok, beslutsam och öm ledning slutligen skulle kunna bringa denna högmodiga, lättrogna och fåfänga karakter till mognad. Hon hoppades det, men var icke säker om utgången. Under afvaktan på rätta tillfället att släppa lös Felixs otålighet, öfvertänkte hon noga hvilka tillgångar som återstodo dem. Hon fullbordade eller, rättare sagdt, påbörjade sin mans uppfostran, med att vänja honom vid att begrunda, -att jemföra, att framleta tanken bakom ordet, liksom man söker kärnan under skalet, att inhemta det väsentlig: af böcker och att draga nytta af ett godt och lärorikt. samtal, genom att lyssna till: det. Man upptäckte då alla de skatter af förstånd, känsla och redlighet, som honhade förvärfvat under de långa striderna med sig sjelf, och de outtröttliga bemödanden, hon hade underkastat sig för att besegra sin upproriska natur. När hon med så förfaren band hade ingifvit honom läkemedlen och ansåg sig ha befästat Felix på den väg hon utstakat för honom, belönade hon honom med de mest förtjusande smekningar, med en naiv förundran, som hänförde bonom, tusen smickrande och förbindliga ord, som han slukade med ifvern hos ett barn, åt hvilket: man framsätter sötsaker. Huru många gånger skulle man icke ha kunnat svärja på, att det var hon, som var lärjunsen och han läraren! s Hennes vederqvickelse bestod i att promenera i Mareles park och att slå sig ned för att läsa vid foten af de träd, som hon fordom mest hade älskat. En gång hade hon tagit vägen till den lilla bäcken, der hon vid tjugo års ålder hade mött herr dAuberive. De på den tiden unga pilarnas stammar hade