gående med släpande steg i alleerna, kunde man taga henne för en landsflyktig, som saknade sitt fädernesland. Närvaron af hennes barn — hon hade nu två — kom henne vis: serligen att småle, men upplifvade henne ej: hon smekte dem, var närvarande vid deras lekar, visade dem en omsorgsfull ömhet, men återföll derefter i denna oförklarliga trånsjuka, inför hyilken vetenskapen var vanmäktig. Hon förtvinade likt ett ungt träd, hvars rot blifvit till bälften uppryckt. Felix Claverond rådfrågade Lucile för att få veta, om icke Bertha hade någon hemlig orsak till sorg. Lucile svarade att hon ej kände någon sådan, och reste genast till sin syster: Bertba tycker mycket om bårö,, sade hon; jag skall taga med mig mina; med hennes två, så blif: va de fyra, och vi skola göra så mycket buller, att 1et stilla vattnet väl måste uppröras, om det ock skulle bli af-en storm. Men den tiden var ej mer, då det stilla vattnet upprördes af stormar: hor liknade nu ett djup, som behåller allt hvad man anförtror åt dess sköte och hvars orörliga. yta icke kan störas af något sorl. Hon mottog sin syster med alla bevis på en kärlek, den sörgsenheten icke hade förminskat, men man såg ingen förbättring inträda i hennes tillstånd. Detsåg ut som hennes lifs strängar hade sprungit: man tviflade ej mera på att bortgången al hennes far, med hvilken hon lefvat så nära förenad, var närmaste orsaken dertill. ILucile. som ej plägade oroa sig mycket, blef dennö sång allvarligt bekymrad. Man rådfrågade de ryktbaraste läkare. Bertha, som villigt gjorde allt: hvad man bad henne om, åhbörde der ene liksom hon hade åhört den andre. Slut satsen af dessa gång på gång förnyade råd frågningar blef, att fru de Claverond led a en nervös sjukdom. Man ordinerade derfö! förströelser och hafsbad.