försök till ett närmande, cburu en viss till bakadragenhet, hvars orsak Bertha snart gissade hindrade hönom att genast öfverlemnsa sig deråt; men, man såg att han vid närvaror af och under. det. dagliga, umgänget. med sir väninna från :fordna dagar erfor en resande: lyckliga känsla, då han hvilat sig under et träds uppfriskande skugga efter att länge ha färdats på en solig och dammig.väg.De-gingo ej tillbaka i det förflutna eller utbytte. några ömsesidiga förtroenden; de samtalade likt personer, som känna hvarandra och, ej vilja uppblåsa den förkolnade elden af gamla minnen. Inom två el!er tre veckor från deras första möte visste Bertha att fru dAuberive var e fåfäng, ytlig qvinna, öfverlemnande sig å! verldsliga nöjen och åt den mest kostsamma och onyttiga slösaktighet, med en uppsjö på anspråk, som hennes barnsliga egenkärlek dagligen uppväckte. DAuberive hade utbytt en fribet, hvaraf han aldrig förstått att draga nytta. mot en boja, för hvars tyngd han: dukade under. Vare sig att hans egen värdighet elle: likgiltighet ledde honom, men han beklagade sig aldrig och aflägsnade sig med afsky från utsväfningarnes väg. Om man trängde till djupet af en belägenhet, för hvilken hanicke såg något botemedel och för hvilken han n o raliskt var ansvarig, så kunde han ej hjelpa det, men han ville aldrig leda någon på väg till denna upptäckt. .Ledsnaden vid ungkarlslifvet, fruktan att återfaila i samma, förvillelser, ur hvilka endast en tyst och uppriktig kärlek kunnat draga honom, det behof, vissa naturer erfara att undfly sin egen ständiga oro, samt egennyttiga bemödanden och en: trägna råd af direktören för det bolag, hvari dAuberive nedlagt sin förmögenhet, och hyil ken tillika var förmyndare för fröken Julie de Mauplas — allt dette hade förmått honom att taga henne till hustru, ehuru hon hvarken