Aftonbladet – 4 maj 1860, sida 1

I gare stod för den åsigt, som redan förut var allmänt spridd bland alla dem, som nitälska fö.r en praktisk lösning af denna fråga, nemligen att det kungliga lagförslaget icke bör antagas, samt att hvad som i utskottets förslag -erbjudes, är det allraminsta mått af frihet, hvarmed toleransens vänner kunna åtnöja sig. Hvad regeringens förslag angår, så förråder detta synbart ett sträfvande att, på somm va gång man vill nedtysta ropet angående en enstaka barbarisk straffbestämmelse genont ett upphäfvande af hvad som svårligen numera .kan tillämpas, uppställa en mängd nya straffM ategorier; och det hela bär tydliga spår af att .ha tillkommit medelst en kompromiss mellan .eN Pprestvänlig regering och etg toleransfientligt Presterskap. Utskottets för slag åter är viss ligen behäftadt med betyd: liga brister, men avulle likväl under närvarande förhållanden ti.!S Vidare kunna godkännas, helst om en och a narmodifikation deruti gjordes, och det är föv öfrigt äfvea i-sin, helhet vida att föredraga fra för det andra, hvaruti en s. k. samvetsfrihet bjo les, sådan man; skulle kunnat vänta sig af en från pre. laternassida. oktrojerad författning. Att opinione rörande behofvet af en verklig reform i denna del af strafflagen blifvit sedan förra riksdagen alltmera utbildad och allmän, finner man, bland flefa. andra omständigheter, äfven af de grundade : och väl uppställda motiverna i utskottets: be-tänkande, hvilka äro af så stort fintresse, att. vi anse oss böra meddela dens. Utskottet ut talar sig på följande sätt: 2 grIvsrä De söndringar inom svenska kyrkan, hvilka sednast förflutna årtionden bevittnat. hafva obestridligen i viss mån varit förorsakade af ett djupare religiöst behof, som vaknat hos folket. Detta -behof har vid sträfvandet efter tillfredsställelse dels funnit svenska. kynkans former för trånga, dels ansett dess lära, i mer eller mindre väsentliga delar, orikti Genom tvenne efter sednaste riksmöte utfär-dade författningar, angående rätt att. sam-agge till andaktsöfningar samt lossan-de af sockenbandet, har dock ett friare ut-rymihe för utveckling af det andliga lifvet: inom kyrkan numera äfven genom lagstiftningen blifvit öppnadt. Skiljaktigheterna i fråga om kyrkoordningen och liturgien synas ock alltmer träda i bakgrunden, i samma mån de olika äsigterna i fråga om dögmerna framträda, och dessa påkalla oafvisligen en förändrad lagstiftning i ämnet. Förslag i sådant hänseende blef ock, såsom bekant är, vid förra riksmötet af K. M:t förelagdtrepresentationen; men hvarken detta eller ett annat af då varande lagutskott uppgjordt lyc-kades vinna den i grundlagarne föreskrifna: östöfvervigt för att blifva rikets ständers beslut. Oaktadt den splittring i åsigter, som då hållna disskussioner uppenbara, finner man dock af dem klarligen den mening vara allmän att frågan icke kunde falla, och att la-gen i detta hänseende måste förändras. Det. är till nu församlade ständer, som lösningen: af denna fråga gått i arf, — och en ädan lösning kan icke längre utan våda uppskjutas. I hvilken riktning denna lösning måste ske, kan ej vara tvifvelaktigt. Den allmänna meningen, understödd af protestantiska trosförvandters anrop jemväl. från aflägsna länder och exemplet af lagstiftningarne hos andra folk, hvaribland de öfriga skandinaviska, visar tydligt den väg, som bör beträdas. . Det är religionsfrihetens stora grundsats, hvars tillämpning måste af lagstiftaren medgifvas, ehuru med den varsamhet i sättet, som hvarje: öfvergång i lagstiftningen kräfver och som: framför allt påkallas af ett ämne, så ömtåligt som det förevarande. Man har tvistat derom, hi vida nämnde grundsats redan vore i Våra grundlagar erkänd eller ej, — och det är regeringsformens 16 S, som dervid utgjort föremål för olika tydningar. Å ena sidan har man af förhandlingarna inom representationen vid denna 8S:s antagande funnit lagstiftarnes egen mening klar deruti, att en fullständig religionsfrihet var åsyftad. Deremot har man å andra sidan, genom att söka historiskt förklara tillkomsten af detta grundlagsbud,:-trott sig deruti. finna endast en bekräftelse på den religiösa frihet, som redan förut, fastän inskränkt, var af lagen me Men är väl en bestämd tolkning af fmnde-S nödig för lösningen af förevarande lagstiftningsämne? Kan ifiågakomne grundsats, äfven om deh ej ligger uttryckt i lagen, anses derföre vara för vårt land främmande? Sådant får icke antagas; ty begreppet om rätt till forskning jemväl i trosfrågor och deraf härrörande fördragsamhet ligger redan i protestantisthens väsende och är sammanväfdt med dess äldsta minnen. Redan kuthers teser, spikade på kyrkodörren i Wittenberg, inneburo ett plakat om frihet i nämnde hänseende, och Luthers verk bekräftades med vår störste konungs blod på slagfältet vid Litzen. Det var genom den då förda strid, som vårt fädernesland egde en verldshistorisk betydelse, väl endast, säger en häfdatecknare, för ett ögonblick, men nog för ett odödligt minne. Om den djupa betydelsen af denna kamp och af protestantismens innersta tanke, hvilken ingalunda må anses främmande för nu väckta fråga, yttrar sig på följande sätt en utaf kyrkans högst uppsatte, tillika en af Sverges mest frejdade män: Hvartören, frågar han, stridde och föll Gustaf Adolf? Vi veta det alla: för protestantiska kyrkansbestånd, för den rena evangeliska lära, som vi alla bekänna. Men hvad innebär denna lära egentligen? : Hvarigenom skiljer den sig ifrån andra? Visserligen också genom flera, mer och mindre vigtiga, mer och mindre omtvistade lärosatser; men detta är ingalunda hufvudsaken. För några skolformler, hvarmed de skriftlärde i alla tider kastat boll. sinsemellan, drager icke en, man som Gustaf Adolf sitt svärd, för dylika obetydligheter sätter han icke på spel sitt eget lif och sitt rikes välfärd; och de, som betrakta hans Tand DS SAR la HG öri NAa OT RANA