Aftonbladet – 3 maj 1860, sida 3

stilla vattnet, huru det brusar i sin stillhetl suckade fadern, . Under de sista dagarne, som man tillbragte på Marelle, liknade Bertha en marmorbild. Ett enda föremål sysselsatte uteslutande hennes tanke, och alla hennes bemödanden att framkalla en förhoppning misslyckades. Hon bade talat med sin far härom; det var allt hvad hon kunde göra; nu hade hon beslutit. att tiga och vänta. Hennes bjertas stolthet var sårad genom denna hastiga och oförklarliga resa; men huru lätt skulle hon icke hafva förlåtit honom, om han blott återkommit! -Så snart hon kunde undkomma, gick hön antingen upp på sitt rum eller dolde sig i den tätaste delen af parken. Vintern nalkades med stora steg, de vissnade löfven hvirflade omkring henne, de torra grenarne skakades af vinden och afbrötos med ett långsamt klagande ljud; dimmorna hppatena ur dalarne och spredo sig: öfver landskapet. Bertba stod avtingen vidi fönstret eller satt vid foten af ett träd, käns slolös och kall, med stirrande ögon; sysselsatt att rulla ett blått sidenband omkring fingrarne. Hennes kinder voro alldeles färglösa. Lucile kom och gick, sjöng, skrattace och gjorde les honneurs på Marelle. Utan att upptäcka någouting af allt detta, smågrälade hon hjertligt på Bertha, och släende henne på axeln, utropade hon skrattande: Bestämdt gofver: icke det stilla vattnet för mycket! (Forts. följer.)