med Österrike samt till och med garantera detsåmma besittningen af Venedig hafva sedan några dagar varit i omlopp. Jag återkommer längre fram till detta ämne. Planen bar emellertid af landets. representation blifvit på ett så tydligt sätt ogillad, at man väl skall se sig något före innan en dylik allians afslutas. Kurhessiska frågans ståndpunkt tror jag mig hafva, i min sednaste skrifvelse af den 17 och 19 April, tillräckligt utredt. Uti representanthusets debatt behandlade nästan samtliga talarne denna fråga under den ensamt vigtiga synpunkten af Preussens ställning till Österrike och de andra tyska staterna. Hr Duncker, representant för Berlin, ådagalade huru Österrike ända till 1840 absolutistiskt beherrskat hela Tyskland och haft Preussen i släptåg. Perioden från 1840, isynnerhet från 1848, är betecknad genom Preussens och Österrikes kamp, genom vår stats sträfvande att emancipera sig från wienerhofvets herravälde och genom Österrikes hårdnackadt fortsatta försök att åter bemäktiga sig suprematien i Tyskland. Preussen dukade under 1850, tack vare den förra ministerens eländiga politik. Vid kurhessiska frågan gäller det att få utredt, huruvida Tyskland äfven nu åter skall gifva vika, och genom prisgifvande af det kurhessiska folket lida ett lika skymfligt nederlag som de vid Olmitz och Bronzell år 1850. Invändninger att, i betraktande af de faror som hota från Frankrike, en:ghet mellan de tyska staterna, framförallt Preussen och Österrike, är nödvändig, gendref representanten Duncker på ett slående sätt. Han sökte alldeles icke för sig dölja farorna af den franska förstoringspoltiken, hvilken, sedan i följd af de sednaste krigen brodden till en europeisk koalition blifvit qväfd och de europeiska kabinetten isolerade, afkastat masken och låtit de naturliga gränsernas teori träda i stället för ideerna. När dessa gränser den ena gången påyrkas, då det gäller Frankrike, och vid ett annat tillfälle förklaras för umbärliga. då det gäller Schweiz, hade samma käckhet karakteriserat så väl den ena som den andra franska statsskriften, och samma bristande aktning för främmande rätt, samma uteslutande afseende på Frankrikes fördelar gjort sig gällande. Men bade väl stormakterna upprest sig mot eti sådant handlingssätt? Söka de understödja Schweiz att försvara dess goda, af Europ: garanterade rätt? Ingalunda. Ryssland är sysselsatt med sina inre angelägenheter och med tanken på det orientaliska arfvet. Österrike rufvar på hämnd mot: den italienska och kanske äfven den tyska uppkomlingen. England, som under den store Oraniern uppfyllde sin kallelse, att samla Europa omkring sig. när det hotades af faror från Frankrikes sida, är nära deran att uppoffra denna sin förstfödslorätt mot en grynvälling, bestående af ett händelsoch sjöfartsfördrag. Deruti ligger en verldshistorisk appell till Fredrik den stores monarki. Preussen borde taga om hand Englands kallelse, rycka detta land med sig och tilltro sig sjelf kraft att gå i borgen för Schweiz. Men ju tvifvelaktigare och osäkrare alla öfriga förbund skulle vara, desto oundgängligare ber höfde Preussen det förbund, som gör alla andra umbärliga, nemligen förbundet med det tyska folket. Men detta förbund skall vara förloradt, om icke oåterkalleligt, åtminstone för den närmast hotande farans afvärjande. derest Preussen viker tillbaka i kurhessiska frågan. Att lemna Kurhessen i sticket skulle således icke förminska, utan tvärtom öka den hotande faran. . En annan medlem af den frisinnade majoriteten, br von Carlowitz, förut sachsisk minister, gick ännu längre och förordade Preussens utträdande ur förbundsdagen, hvartill striden med Österrike dock förr eller sednare skulle föra. Kommissionen har, såsom edra läsare hafva sig bekant genom min sednaste skrifvelse, förklarat sig emot detta yrkande. Men det har. uti den diplomatiska verlden gjort ett djupt intryck, att denna fordran blifvit öppet uttalad i ett preussiskt parlament och förordad af en erfaren statsman. Hr v. Vincke uttalade sig med stor skärpa mot förbundsdagen och dess österrikiska majoritet. Han förklerade förbundsdagen för lagligen död och ansåg densamma ej mera kunna hjelpas; men Tyskland behöfde en gemensam organ för vissa angelägenheter, till exempel för inspektion af förbundsfästningarne. Preussen borde derföre ännu dröja med utträdandet till dess förbundsdagen möjligen gått ännu längre, och visar sig sinnad att vilja åter betvinga det kurhessiska folket med vapenmakt. — Hvad förbundet med Österrike vidkommer, uttalade Ihr vs Vincke sin öfvertygelse, att om vi förlidet årunderstödt Österrike, så skulle Wienerkabinettet hafva afslutat en separatfred med Frankrike och garanterat kejsar Napoleon venstra Rhenstranden. Ingen kan fordra att vi skola stödja oss på Österrike, som ingenting lärt och ingenting glömt, och hvars finanser äro förstörda. Skulle regeringen räcka handen åt detsamma, så skulle talaren säkert rösta deremot. Man frågar oss?, yttrade -br v. Vincke, hvad vi egentligen vilja. Svaret är ganska enkelt: Vi vilja Tysklands enhet och de tyska stammarne under Preussens anförande och med Österrikes uteslutande, Förnämsta motståndarne mot en sådan enhet vore de mellersta tyska staterna, hvilka äro för stora för att vilja dö och för små för att kunna lefva. Med dessa borde regeringen icke ens kokettera. Hon borde söka sina sympatier hos tyska folket, och hon skulle vinna dem genom en öppen och beslutsam politik. Endast: i det fall, att regeringen motiverar anslagen till hären med en sådan tysk politik, kunde :! hon lyckas vinna kammarens bifall til de-j samma. Skydd åt det rättmätiga vid hvarje ! tid!? utropar hr v. Vincke.. ?Skydd i denjs mest brännande fråga, nemligen den kurhes-isiska; detia är Tysklands bästa skydd! Medjc huru stor härsmakt som helst ska in! eg ett RR ot BE BR DNA RN AEA ET EAS SASE ET nn