:est och salen var dekorerad med untonstflaggör. Värdarne voro tolf, tre af hvarje stånd, nemligen: af ridderskapet och adeln: landshöfdingen grefve E. Sparre, friherre W. F. Tersmeden och generalen af Nordin; af presteståndet: vice talmannen biskop Annerstedt, prosten Berlin och professörn Selander; af borgareståndet: vice talmannen, grosshandlaren Schwan, borgmästaren Trögårdh och fabrikören Swartz från Norrköping, samt af bondeståndet: vice talmannen Ola Svensson, Matts Pehrsson och Nyqvist. De inbjudna mottogos vil ankomsten af värdarne -och infördes derefter hvarje n rrman af en bland värdarne till de för dem bestämda hedersplatserna vid bordet. Under middagen, som var särdeles splendid och animerad, utfördes taffelmuslk af andra gardets musikkår, under ledning af dess utmärkt skicklige direktör F. Sjöberg. Vid måltidens slut föreslog grefve Sparre en skål för H. M. konungen, hvilken skål tömdes under de lifligaste hurrarop. I folksången, som på enhällig begäran uppspeltes af orkestern, instämde alla de närvarande. E Derefter föreslog biskop Annerstedt en skål för den Kongl. familjen, hvilken skål åtföljdes af sången: Snabba äro lifvets stunder, af Randel, utförd af en dubbelqvartett valda röster. Derpå utbragte grossbandlaren Schwan en skål för föreningen i följande ordalag: -nVid jemförslse emellan förflutna tiders minnen och den fortgående samhällsutvecklingen i våra dagar borde företrädet obetingadt böra gifvas åt den sednare: Civilisationen, som alstrat friheten, visar sig icke såsom fordom, åtminstone icke inom Skandinavien, i rustningar af kyller och svärd. Hon går medlande fram såsom ett fredens budskap och bygger sin framgång, icke på styrkans tvetydiga rätt, utan på det trofasta och friborna ordets värde. Så stiftades ock, för alla tider, vår förening — och Seveberget, hvarmed den högste stiftaren sammanlänkte begge rike na, låter obekymradt vågorna bryta sig vid dess fot Denna förening innebär en stor framtidstanke, hvars förverkligande väl någon gång kan medföra oro och bekymmer, men brödrakärleken skall det oaktadt fortlefva emellan två folk, som äro utsedda af Försynen att vara den europeiska bildningens förposter i Norden. Derföre skola ock Norges fjellar snart upprepa genljudet från Mälarens strand af vår fasta öfvertygelse, att: Norrmännen äro våra bröder. En af samtidens största skalder yttrade också: I Norden vara skall en kraft, en enig vilja, Hvad Gud förenat må ej menskor skilja. Låtom oss, mina herrar, instämma i dessa skaldens ord, då vi nu med endrägtens allvar i djupet af våra bröst möta hvarandras åsigter och önskningar i en skål för föreningen mellan de båda rikena. Lefve föreningen!s Efter talet afsjöngs sången: Vårt land, af Josephson. Vice talmannen Ola Svensson föreslog nu en skål för norska Storthinget och dess närvarande dopmtörade, i ungefär följande ord: Mina herrar! Sedan skålar blifvit tömda för konung, konungahus och unionen, tordedet tillåtas mig proponera en skål för norska Storthinget och dess härvarande deputerade. Såsom en man helsar sin vän, helsa svenska folketsrepresentanter sina bröder från andra sidan fjellen och i enkla ordalag bjuda dem vara hjertligt välkomna att gemensamt med sina svenska bröder fira sin konungs högtid. Måtte svenska och norska folken, som af naturen hafva så mycket förenadt, alltid finna det broderliga föreningsbandet fast och oupplösligt sig emellan knutet, och om än någon molnfläck skulle på horisonten uppstiga, skall den endast bebåda en klarare dag och bära oss vittoe, att ingenting under solen är alldeles oföränderligt, samt att det under lifvets och tidens vexlingar måste så vara, för att desto mer uppskatta den molofria dagen. Lefve i stigande ära vårt brödrarike Norge! Ja, lefve och vare lycklige alla dess inbyggare! Efter talet afsjöngs följande tryckta och vid tillfället utdelade verser, författade af assessora C. G. Strandberg: Välkomna hit på nyfödd bölja, I bröder från Sankt Olofs land! Välkomna! — Vår och solljus följa Med eder till den svenska strand. Till kungens fest, den löftesrika, I sändes ut af edert Thing, Der lag och fribet vårdas lika Som här i minnets lifgeding. Rent, som ett ekos klang bland fjellen, Ett manligt ord vi vexlat nyss, — Och uti dalarna och tjällen Står månget öra än och lyss, Ett sockradt språk må sveket föra, Men öppet talar vän till vän. Och må man nu vårt handslag höra, Det fasta, som ej svikit än. KUNG CARL! vår lösen är: vi ropa Det namnet gladt, — Vär äras tolk, — Och sluta lederna tillhopa Och möta faran som ett folk. Till trappan af hans thron vi stiga, — Men kärleken skall för oss gå, För att hans kröningsolja viga Och som juvel i kronan stå. I bröder ifrån Norges dalar, Der kraften blommar som en vår; Det enkla språk, som svensken talar, Hans ädla brödrafolk förstår. Berätten, att i WASAS länder Med glädje man er frihet ser. Den andra Maj en helsning sänder Nu till den sjuttonde med er. Deputationens ordförande, professorn Schweigaard, tackade för skålen och utbragte i ett längre föredrag en skål för Sverge, hvarefter kören uppstämde: O hur herrligt Majsol lerb Efter måltiden intogs kaffe i de angränsande rummen, der äfven åtskilliga sånger utfördes, hvarefter man åtskildes i den gladaste och vänligaste stämning. — Utrikes korrespondens, (Från Aftonbladets korrespondent.) nm Fm OO RR TT